Vi lär oss av gården

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 12/2012
Av Kristin Fägerskjöld foto Anne-Charlotte Andersson

EN VINTERDAG STOD DET PLÖTSLIGT där. Drömhuset. Eija och Mikki Kortesaari hade letat efter ett hus på landet en tid – och det var under en weekend med skidåkning kombinerat med husvisningar som de hittade den lilla gården strax utanför Sollefteå. Huset kunde inte lämna dem i fred och de funderade länge och väl på om det verkligen var möjligt att ta sitt pick och pack, fyra barn och flytta hundra mil norrut? De var rotade i Stjärnhov utanför Gnesta och de äldsta barnen var på väg in i tonåren.
Men när huset förblev osålt gjorde de en djupare efterforskning kring Sollefteå och hur en tillvaro där skulle kunna te sig. Att riva upp familjen från kompisar, skola och arbete kräver att man vet att man får en minst lika bra tillvaro någon annanstans.
I juni 2008 blev gården med fyra hektar mark deras. Familjen tycker att de har fått det bästa av två världar eftersom huset ligger i natursköna omgivningar på en sluttning bara några få kilometer från Sollefteå, som är närmaste stora ort med skolor och affärer. Gården från 1887 – som familjen inte har hittat något namn på i arkiven – har de valt att kalla Norrfrid efter den frid som flytten uppåt landet har gett dem. Boendeytan är på 340 kvadratmeter, utöver detta finns en inredd källare med bagarstuga, jordkällare i suterrängläge samt en oinredd vind. Det finns således gott om plats – mycket lämpligt eftersom familjen Kortesaari numera har utökats till sju personer. Sedan flytten har Miro, 2 år, kommit till ­världen.
– Det bästa med huset är ändå att det är så pass orört. Vårt förra hus kanske vi renoverade för hårt, säger Eija. Det blev fint, men lite nygammalt om man ska vara kritisk. Det här huset är gammalt på riktigt och vi är glada att det inte var sönderrenoverat när vi tog över. De flesta originaldetaljerna fanns kvar under de nyare ytskikten.
Mikki, som är byggnadsarbetare, har inga problem med att riva, bygga nytt och snickra till de detaljer som behövs eller saknas. Eija är intresserad av byggnadsvård och har alltid varit både händig och kreativ. Ingen av dem räds utmaningar.
– Det värsta som kan hända är att det blir fel, resonerar Eija, och då får man bara försöka igen. Man behöver inte gå kurser i allt, man kan lära sig det mesta på egen hand.
I Ångermanland är sommarnätterna långa och ljusa och Eija och Mikki hade aldrig ro att sova den där första sommaren för fyra år sedan. Den tillbringades med att riva masonit från spegeldörrar och golv dygnet runt.
– Men till sist fick vi kapitulera och köpa rullgardiner, skrattar Eija, så att det blev någon sömn överhuvudtaget.
Paret har målat om huset på utsidan – ett digert arbete. De valde att göra en hussida per sommar. Inomhus har paret hittills frigjort alla golv från plastmattor. Fram i dagen kom vackra trägolv, både målade och omålade.
– I salen tror jag att det har funnits takmålningar från början. Jag drömmer om att måla nya så att rummet tar tillbaka sin status som det forna finrummet, säger Eija.
Familjens melodi är att inte hasta sig igenom någon renovering, utan att låta processen ta tid. Besluten får mogna fram för att på så vis bli genomtänkta och ske på husets villkor. Det är en styrka, att ha modet och orken att vänta tills rätt lösning dyker upp.
–Jag har länge haft ett intresse för gamla möbler och prylar. Redan som 13-åring började jag köpa färg för veckopengen för att inreda mitt flickrum. Jag gillar att blanda olika stilepoker med varandra, det skapar spänning i inredningen, säger Eija.
Arbetet med renoveringen inomhus fortsätter nu med att förvandla ett stort gavelrum till badrum. Den gamla elen i huset måste också bytas ut, men de gamla strömbrytarna ska behållas. All målning, såväl inne som ute, sker med linoljefärg som Eija bryter i egna kulörer.
Även köket kommer att rustas upp så småningom. Redan i dag är det ett stort och ljust rum med ljusinsläpp från två håll. Eija drömmer om platsbyggda underskåp efter en modell hon har hittat på en bänk i källaren. Det gammaldags skafferiet ska förstås behållas. De frilagda timmerväggarna kommer också att få vara kvar.
– Vi funderar mycket innan vi sätter i gång, säger Mikki, men när vi väl har börjat så kör vi bara på!
Eija har ett starkt kretsloppstänkande. Hon vill använda sig av gårdens resurser och göra så mycket som möjligt av dem. Hon tar gärna det som redan finns och frågar sig vad hon kan göra med det, i stället för att rusa iväg och köpa nytt. Tankesättet appliceras på det mesta – från att låta hönsen äta upp hushållsresterna och ge familjen härliga frukostägg till att använda gödslet från komposten i grönsakslanden. Och att ta tillvara gamla möbler och skrot som stått magasinerade i uthusen för att låta det komma till användning inomhus igen.
Hönsen är av lantraserna Hedemora och Blomme och blandningar däremellan. På gården finns också en liten flock Klövsjöfår. Till nästa vår vill Eija gärna ha grisar, som kan böka upp jorden så att sly och ogräs försvinner. Planen är att få i gång odlingen ännu mer till nästa säsong och anlägga fler trädgårdsland.
Snart kommer frostnätterna och en välbehövlig paus efter sommarens målning. Det är viktigt med lugnare perioder.
– Vi behöver inte stressa. Det här gedigna huset har stått i över hundra år och lär stå i ytterligare hundra år utan problem, säger Mikki.

Eijas bästa tips:
1. Bo in dig i huset innan stora renoveringar sparkas i gång. Det som såg ut som hinder från början kan till senare vändas till möjligheter.
2. Sträva inte efter en perfekt yta, låt patina och skavanker synas. Det ger charm och atmosfär i ett gammalt hus.
3. Låt upprustningen ta tid så att besluten får mogna fram. Under tiden hinner du läsa på om byggnadsvård och renovering.
4. Använd dig av traditionella renoveringsmetoder så långt som möjligt om du har ett gammalt hus. Återanvänd originaldelar eller köp begagnade.
5. Inred med möbler och saker från flera tidsepoker. Stilkrockar skapar hemtrevnad och liv i ett hem.

Köket har inte renoverats, bara rensats på mindre vackra ytskikt från 1970-talet. Familjen trivs bättre med de rena timmer­­väggarna där robusta ting med patina skapar skön stämning. Höga fönster åt två håll gör matplatsen ljus och trivsam.

Det gamla skafferiet liksom timmerväggarna blir en utgångspunkt när köket ska renoveras.

I matsalen är höstmiddagen uppdukad på det gustavianska möblemanget som Eija köpt på Blocket och målat om. Den rustika dukningen är dekorerad med gamla rådjurshorn och egna tomater i olika mogningsfas.

Det vackra vitrinskåpet har målats grått med Eijas linoljefärg. En blåmönstrad trasmatta, soppskålar och blåvit keramik harmonierar i färg.

Den söta hallen ger en fläkt av svunna tider. Pärlspont, dörr och fönster har sina ursprungliga färger kvar. Här passar fina loppisfynd och välanvända bruksföremål som hittats i gårdens uthus.

I sovrummet varvas naturtoner med vitt och grått. Genom att fästa vajrar tvärs över rummet och hänga luftiga gardinlängder på dem skapade Eija ett romantiskt sängdraperi. Svävande stormlyktor höjer mysfaktorn ytterligare.

Minstingen Miro sover fortfarande i föräldrarnas sovrum. Här samsas möbler och prylar med skönt sliten känsla.

Hovawarten Eva ska snart få sällskap av ännu fler djur på gården. Matte Eija vill prova att ha grisar.

I växthuset frodas tomaterna, de som inte mognar innan hösten plockas gröna och läggs i köksfönstret.

På gården finns gott om plats för att odla egna grönsaker. Från fåren och hönsen får familjen kött och ägg, och gödsel som blir suverän jordförbättring.

Senja har bott in sig i Ångermanland och trivs med livet bland djur och natur.

Hönsen är av olika lantrasblandningar och brukar gå fritt på gårdsplanen. De producerar urgoda ägg.

Från gården har man storslagen utsikt över skogslandskapet. Fåren tillhör den tillgivna, utrotningshotade lantrasen Klövsjöfår.