Samlarkärlek

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 3/2013
Av Per-Arne Johansson foto Carolina Romare

Bland byggbråten på husets framsida knogar Hans Malmborg i blåställ och med kalufsen lätt vitpudrad av slipdamm. Mycket att göra! Om bara någon månad ska det stora stenhusets bottenvåning rymma ett helt nytt vandrarhem, som ett komplement till den antikhandel som Hans driver tillsammans med Ditte Clase.
Läget kunde inte vara bättre, några meter från riksväg 9 som leder turistströmmen mellan Kivik och Simrishamn på Österlen.
Nattgästerna kommer att anlända till ett hus som kan tala. Inte för att det spökar (även om husets otaliga antikviteter skulle kunna förmodas beledsagas av en och annan osalig ande), utan för att huset har något att säga – om Österlen – för den som förmår att lyssna.
Hans knäpper av sig snickarbältet och låter blicken glida längs fasaden: Spröjsade fönster i en lång rad mellan två pampiga entréer och mitt på en ”frontespis”, en kupa som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Allt är mycket proportionerligt.
– Påminner om en skånsk prästgård, konstaterar Hans.
Fast det är lärarbostaden till Mellby gamla skola.
– Det märkliga, fortsätter Hans, är att huset är uppfört 1936. Hur byggde man 1936 i till exempel Lund, som jag kommer ifrån? Jo, i funkisstil. Men den här arkitekturen är klassisk 1850-talsarkitektur. Vad säger det?
– Att de var lite efter på Österlen, inflikar Ditte, halvt på skoj, halvt på allvar.
Faktum är att Österlen, längst ner i sydöstra Skåne, länge levde sitt eget liv med fiske, sjöfart och jordbruk som de största, för att inte säga de enda, födkrokarna. Tiden stod still och traditionerna kittade folk samman. Men så hittade konstnärerna hit för de billiga husens skull. Sedan kom 08:orna för de kreativa konstnärernas, det vackra landskapets och de originella tingens skull. Stillaståendet förde nämligen också med sig ett unikt bevarande av hantverkstraditioner och långt in på 1990-talet gick det att fynda så det stod härliga till på de loppisar som traktens många idrottsföreningar anordnade.
Således en god grogrund för Brösarps antikmässa som numera lockar internationella utställare och kunder. Hans och Ditte medverkar förstås. Men med ett helt annat sortiment än de möbler som gjorde att de en gång ”ramlade in” i antikvärlden.
– Ett av våra första gemensamma köp, efter att vi träffats 1989, var ett änglaskåp, minns Hans.
Som nyförälskade tog de sig båda an grundkursen i konstvetenskap vid Lunds universitet och eftersom de råkade förfoga över en lokal med bra läge i Malmö … varför inte starta en antik­handel?
På den vägen är det. Även om antikviteterna har ändrat karaktär under årens lopp. Boendet också. Det lilla gårdshuset i Malmö byttes mot en korsvirkeslänga utanför Sjöbo. Därefter var det dags för lantliv den hårda vägen i en gammal nämndemansbostad i Frenninge. Kåken hade visserligen ett någorlunda helt tak, men så mycket mer var det inte. Blåställ på! Slitet gav lön för mödan. Så pass att en inredningstidning gjorde ett nedslag, men framför allt för att renoveringsarbetet medförde en hyfsad vinst när huset avyttrades som en följd av att Hans fått vittring på Mellby gamla skola.
Det har gått nio år nu men Hans minns hur han stod på den före detta skolgården och begrundade de osedvanligt vackra byggnaderna … nej, det är lite av en efterkonstruktion – i själva verket var det siffror som snurrade i hans huvud, när han vände sig till Ditte och sa:
– Vi köper kåken, med intäkterna från dagiset på nedervåningen går vi plus!
Ditte värjer sig lite mot Hans minne och betonar att de inte hade slagit till om det inte hade varit en både vacker och rejäl fastighet. Med ett förträffligt affärsläge.
Fem år senare sålde de av skolbyggnaden och flyttade in i den angränsande lärarbostaden, där de i dag har sitt hem på ovanvåningen i det som en gång var småskollärarinnans enkla boning. Då bara på två rum och kök, men Hans och Ditte har tagit angränsande vindsrum i besittning och på så vis fått sex rum och kök och en boyta på närmare 150 kvadratmeter. Således gott om plats för Ditte som utan tvekan definierar sig själv som samlare. Främst av små leksaksdjur. Varför vet hon inte riktigt. Hon måste bara ha, när hon hittar en spännande snidad kossa eller ett keramikfår.
De många djuren, flera hundra och samlade under 20 års tid, ryms i några glasade skåp. Det ena strategiskt placerat i hallen, så att Ditte kan kasta ett öga på dyrgriparna när hon går förbi.
Annars är det mest bruksföremål som tilltalar Ditte och Hans. Trots att få föremål i hemmet är yngre än hundra år, används det mesta till att sitta på, skriva vid, laga mat på och lagra i – inte minst att titta på! Njutningen hänger på intet vis samman med tingens reella värde. Den stora tavlan som pryder sin plats i vardagsrummet, föreställande ett hus bakom en tvättlina med kläder på tork, köpte de till exempel på loppis för en spottstyver. Motivet tilltalar. Den breda och nästintill simpla träramen likaså.
– Nya prylar är ofta allt för perfekta, säger Hans. I vårt liv vill vi bereda plats för det avskavda och defekta.
Vilket för tankarna till shabby chic. Men för Hans och Ditte kan det lika gärna vara industrilooken med dess råa och robusta material och uttryck.
– Industri livar upp, förklarar Hans, det blir lätt för mossigt om man bara kör med klassiska antikviteter.
Kombinationerna i det egna hemmet både överraskar och roar. Som när en antik trästork med knallröd näbb och lika ilsket röda långben tycks ingå i en slags symbios med en industrilampa. Eller som när en antik, snidad träfigur, håller ett litet miniatyrleksaksgevär i plast.
Genom fönstret ser vi en lastbil backa in till affärslokalen. Butiken, som sedan en tid går under namnet Mellby11, fylls på inför säsongen med antikt, och nyproducerat. Mixen är bra för affärerna.
Hans har läst en 20-poängskurs i byggnadsvård på Chalmers, förlagd till den gamla trähusstaden Eksjö. Färgsättning ingick ­givetvis och när Hans och Ditte målade om småskollärarfrökens lägenhet, valde de en varmgrå naturfärg på väggarna. En lugn färg som låter de omgivande tingen tala. För att ge vägg­ytan lite eget liv, målade de fält, åstadkomna genom smala linjer i en avvikande färg. Idén var gemensam, men det var Ditte som stod för utförandet.
– Trots att jag inte kan hålla i en pensel utan att få färg över hela mig, säger Ditte som hellre klär om möbler.
Arbetar gör de för jämnan. I alla fall om man får tro barnen Isak och Hermine.
– Men vi försöker ta oss tid till långa promenader, säger Hans. Trakten är full av fantastiska vandringsleder. Stenshuvud är helt makalöst!
Chansen är förstås stor att de stöter på Ulf Lundell, Klas Östergren, Göran Söllscher eller Björn Ranelid, som alla bor och verkar i närheten. De gamla näringarna jordbruk och fiske har fått konkurrens. Att tänka och skriva, att musicera och måla, är numera att betrakta som basnäringar på Österlen.
Hans och Ditte drar sitt strå till stacken genom att sälja antikt. Möblerna förmedlar den historia vi alla blir lite rikare av att känna till.

Hans och Dittes resa i antikbranschen
När Hans Malmborg och Ditte Clase gav sig in i branschen 1989 var avlutad allmoge grejen. Riktigt fina grejer var hur dyra som helst. Gul björk, särskilt rysk björk, var också oerhört hett då.
Sedan väcktes intresset för originalmålat. Rokokon och den ”gustavianska vågen”, med dess linnekulörer, stod för dörren. Steget var sedan inte långt till shabby chic, ju slitnare desto bättre.
Retromöblerna, helst i klassisk design, får däremot gärna vara i toppskick.
Men i och med industrilooken har det nötta och avskavda fått en renässans.
Att skilja på antikt och vintage är inte alltid så lätt. Det är bara tullen som håller sig till den gamla regeln att antikviteter är äldre än hundra år, berättar Hans, som tycker att den absolut största skillnaden mot förr är att dagens grejer köps och säljs via internet.

Hans och Dittes resa i antikbranschen När Hans Malmborg och Ditte Clase gav sig in i branschen 1989 var avlutad allmoge grejen. Riktigt fina grejer var hur dyra som helst. Gul björk, särskilt rysk björk, var också oerhört hett då. Sedan väcktes intresset för originalmålat. Rokokon och den ”gustavianska vågen”, med dess linnekulörer, stod för dörren. Steget var sedan inte långt till shabby chic, ju slitnare desto bättre. Retromöblerna, helst i klassisk design, får däremot gärna vara i toppskick. Men i och med industrilooken har det nötta och avskavda fått en renässans. Att skilja på antikt och vintage är inte alltid så lätt. Det är bara tullen som håller sig till den gamla regeln att antikviteter är äldre än hundra år, berättar Hans, som tycker att den absolut största skillnaden mot förr är att dagens grejer köps och säljs via internet.

Längst bort i arbetsrummet ståtar en berest stork som inhandlats i Vadstena men ursprungligen stått i en lanthandel i skånska Höör. Förgrundens vardagsrum präglas av det höga, antika arkivskåpet med Dittes antika leksaks- och prylsamling. Franskt vinprovarbord och äkta antika franska Tolixstolar bildar en skön kontrast.

Favoritplats. Framför Morsø-kaminen trivs katten Morris på sin engelska stol på mjuka plädar.

Ett roligt blickfång är de antika leksaksdjuren som är Dittes absoluta favoritsamlarobjekt.

PARET Ditte Clase och Hans Malmborg har återställt den gamla lärarbostaden på Österlen.

PARET Ditte Clase och Hans Malmborg har återställt den gamla lärarbostaden på Österlen.

Den privata delen av trädgården rymmer bland annat en fransk urna som är omgärdad av buxbom.

PARET Ditte Clase och Hans Malmborg har återställt den gamla lärarbostaden på Österlen.