Lantliv

Ett hus att älska

Maria Karlsson — Wed, 15 May 2013 11:49:11 +0000

Ibland verkar saker vara förutbestämda. Som var man ska bo.
Så var det för Anna Truelsen och hennes man Michael, som fick vänta i tio år på att flytta in i sitt drömhus.
– Första gången vi såg det här huset var när vi var och hälsade på min arbetskompis Pär som bodde här. Redan när vi körde in på gårdsplanen sa vi att så här skulle vi vilja bo.
Men det skulle dröja många år innan de fick se huset igen. Plötsligt var det utannonserat i tidningen och när Michael ringde mäklaren visade det sig att Pär hade sålt huset till sin moster och hennes man, som nu skulle flytta.
– Vi lyckades övertala mäklaren att vi skulle få komma på en tidig visning. Och så fort jag kom innanför dörren och mötte Ingabritt, som skulle sälja huset, fann vi varandra direkt. Hon kände lika starkt som jag att vi var rätt familj för det här huset.
I år är det fem år sedan Anna och Michael och deras fyra barn Johanna, Joel, Jonatan och Josua flyttade in i det vita trähuset några kilometer utanför Horred, på gränsen mellan Västergötland och Halland. En avstyckad bondgård, med ett halvt hektar trädgårdstomt och bortom den skog och böljande kullar så långt ögat når.
Familjen flyttade inte in i ett fixt och färdigt hem. Här fanns mycket att göra innan spåren av nittiotalets renoveringar försvunnit och ersatts av den ursprungliga lantliga känslan.
– Det roliga var att de tidigare ägarna hade samma visioner för huset som vi, men inte haft möjlighet att genomföra allt de drömt om. De hann i alla fall ta ner en vägg mellan kök och matrum och lägga in ett massivt trägolv på undervåningen, vilket blev ett oerhört lyft för huset, berättar Anna.
Renoveringen har inte handlat om att riva ut och sätta in nytt. Snarare om att ta fram det som finns under och att med hjälp av färg och gamla originaldetaljer skapa en helhet.
– Vi har till exempel ersatt panoramafönstren med hundra år gamla korspostfönster som jag köpt på Blocket och renoverat. Fönster betyder så otroligt mycket för ett hus, de är avgörande för helhetsintrycket, säger Anna.
I delar av huset fanns gammal pärlspont som tagits fram, medan taken i hela undervåningen klätts med ny pärlspont. Gamla trägolv har slipats och oljats och några väggar har fått gammaldags blommiga tapeter, men den genomgående färgen i hela huset är vitt.
Köket, som var mörkt och murrigt men med skåp och luckor i gedigen ek, fick pärlspont på väggarna och målades vitt. Överskåpen togs bort och ersattes av öppna hyllor och ett stort vitrinskåp, medan underskåpens luckor lackerades i vitt.
– Det är klart att vi hade kunnat riva ut allt och ersatt det med ett Ikeakök i helt ”rätt” stil. Men jag gillar inte tanken på att slänga fullt fungerande saker. Då är det bättre att göra om dem, säger Anna.
Den filosofin präglar hela huset. Här finns ingen dyr design eller finmöbler som inte får användas.
– Vi har fyra barn och bor på landet. Vårt hem måste gå att använda, konstaterar Anna och fortsätter:
– Dessutom är det en ekonomisk fråga. Vi har alltid prioriterat tid med barnen framför att tjäna mycket pengar. Och vi ger hellre de pengar vi har över till de människor i världen som verkligen behöver, än köper en massa nya inredningsprylar stup i kvarten.
Så hur gör man då när man älskar vackra saker och vill ha ett fint hem? Tja, är man som Anna stylist och skribent med uppdrag för olika inredningstidningar, däribland Lantliv, får man dra nytta av sin yrkeskunskap och vara påhittig.
– En del möbler har jag ritat själv och så har min morfar Kjell byggt dem. Han är 80 år och har varit bonde i hela sitt liv, och klarar inte av att sitta hemma och rulla tummarna. Han har bland annat gjort köksbordet, köksön och två stora skåp med luckor av gamla fönster.
De ljust inredda rummen är tacksamma att möblera, och inredningen går enkelt att variera efter säsong och humör. Anna är mycket för att blanda gammalt och nytt, dyrt och billigt, till en personlig atmosfär. Den vackra lampan över matsalsbordet hittade hon till exempel på lågprismeckat Gekås i Ullared.
Inte heller plåtlamporna som hänger i köket har kostat de tusenlappar man kan få hosta upp i butikerna på fina gatan. De svarta lamporna över köksön kommer från en nedlagd industri i Frankrike och har budats hem på Tradera, medan de stora lamporna över köksbordet har ett förflutet i ett grisstall.
– Jag köpte dem av ett par på en bondgård. Då var de gröna och fulla av grisskit, men jag tvättade dem och tog bort färgen med hjälp av en stålborste och till slut blev de så här fina.
Anna har järnkoll på Blocket och Tradera, men har också ett tränat öga för alla fynd som går att göra på loppisar.
– Förr i tiden kunde jag bli så trött när jag såg fina hem med vackra gamla saker i inredningstidningar och sedan läste att de som bodde där hade ropat in allt på auktion. Hur många har råd med det?
– Men sedan insåg jag att Rom inte byggdes på en dag. Man får ta sig tid och vara ihärdig, se letandet som en resa. Det går att göra om saker, de behöver inte användas till det de ursprungligen var tänkta för. Och med färg kommer man långt … l

Annas 5 bästa inredningstips:
1. Skynda långsamt. Bo in er i huset och tänk igenom olika lösningar och möjligheter innan ni bestämmer hur ni ska göra.
2. Älska ditt hus, även det som inte är perfekt och nyrenoverat. Man kan inte förändra allt på en gång.
3. Vad passar just ditt hus? Om huset är gammalt och har blivit moderniserat – hur kan du återskapa den gamla stilen?
4. Skapa en neutral bas som kan förändras efter infall och årstider.
5. Ta vara på ljuset från fönstren. Vi har inte några gardiner i de gamla fönstren, de är så vackra i sig.

De gamla fönstren är som konstverk i sig själva. Knoppbrädan som Annas morfar Kjell gjort fungerar både som dekoration och praktisk plats för solhattar. På soffbordet i trä står fina ljusstakar som Anna hittat på Erix.se.

Överskåp har ersatts av öppna hyllor där husgeråd och porslin får synas och är nära tillhands.

Hallen visade sig dölja pärlspont under väggarnas gipsplattor och under golvklinkern låg ett vackert trägolv som slipats, lutats och vitoljats.

Från köket kommer man ut i trädgården genom en dubbel altandörr som ritats av Allarängen Snickeri.

På terassen råder nästan medelhavsklimat och i spaljétaket klättrar täta vinrankor med druvor.

Köket har fått pärlspontsväggar och befintliga skåp har lackerats vita. De nyinsatta fönstren är antika.

En korg med stickningar är ett enkelt sätt att skapa hemtrevnad.

Fyra sjättedelar av familjen: Anna och Michael med äldsta dottern Johanna och minstingen Josua.

På ena gaveln finns en utbyggnad som gjordes på 1960-talet – nu ska det bli en altan där.

En fläkt från svunna tider

Maria Karlsson — Tue, 07 May 2013 12:31:26 +0000

DET STORA HUSET i Storängen utanför Stockholm omges av ett gammaldags staket med en fin grind. Höga träd ramar in hörntomten och innanför skymtar ett vitt växthus i trä.
Eva Halfwordson står med en spade i handen när vi kliver in i växthuset.
– Jag odlar det mesta, men bara till husbehov, säger hon medan hon rensar mellan de skira grönsaksplantorna som sticker upp ur platsbyggda odlingsbäddar. I den varma miljön trivs inte bara gurka, tomat och örtkryddor, utan också ett vackert aprikosträd.
Eva jobbar halvtid som byggnadsantikvarie och driver dessutom Sweden Green House som säljer växthus i trä efter gammal förebild.
Det är nu trettio år sedan Evas man Anders en sen kväll såg skylten ”Till salu” i ett av de äldsta villaområdena i Nacka. Morgonen därpå hade familjen, som då hade tre skolbarn, bestämt sig och huset blev deras.
En lång period av renoveringar väntade och nu kom Evas kunskaper om byggnadsvård väl till pass.
– Hela fasaden var täckt av eternitplattor. Som tur var fanns den ursprungliga linoljefärgen kvar under och gick att borsta bort. Sedan målade vi om med samma typ av färg i en ljusgrön kulör, berättar Eva.
En krattad grusgång leder förbi kökslandet och fram till förstukvisten. Innanför dörren öppnar en stor hall upp sig och välkomnar besökaren med en sprakande brasa kyliga dagar. Väggarna är täckta med ljust grönmålad pärlspont, en kulör som hittades bakom ett element och förmodligen härstammar från husets byggnadsår 1903. På hela undervåningen ligger vitsåpade furugolv.
– Jag har velat bevara husets stil, men också hitta på egna lösningar som inte behöver bli dyra, säger Eva och pekar på de höga inbyggda bokhyllorna.
– Det är faktiskt vanliga Billyhyllor från Ikea som jag har klätt in med tidsenliga lister och målat i en kulör som matchar husets övriga färger. Med några enkla utsmyckningar från hobbyaffären kan man återskapa en gammal stil.
Hallen leder till Evas favoritrum som kallas den ”vita salongen”, just för att rummet är inrett i enbart vita toner. Här slår man sig ner i mjuka Gripsholmsstolar och genom burspråkets spröjsade fönster anas en stor ek utanför. Grova linnegardiner silar ljuset som fångas av en pampig guldspegel i hörnet. En fungerande kakelugn i gräddvitt är ytterligare ett smycke i rummet.
I anslutning till matrummet ligger köket med utgång till trädgården.
Köket är totalrenoverat, trots att inredningen ser ut att vara i original. Väggarna är tapetserade med beigevitrandiga tapeter, förutom ena kortväggen som är täckt med en hög bröstpanel, målad i samma milda färg.
Köksskåpen är platsbyggda av en snickare, bland annat med skåpdörrar från Nacka Byggnadsvård, och målade med linoljefärg. En modern svart spis smälter in bredvid den gamla vedspisen från Bolinder som används flitigt. Runt det stora matbordet står fyra stolar från Solgården. Även här har Eva använt sig av egna idéer och klätt dynorna med tyg från gamla franska mjölsäckar.
Genom en öppning når man ett gammaldags serveringsrum med stora glaspartier som byggdes till för tio år sedan. Här finns plats för kyl och frys och ett ståtligt platsbyggt porslinsskåp.
Solen flödar in genom den öppna köksdörren som leder ut på en trappa och ner till syrenbersån som ramar in uteplatsen. Här kan man lapa morgonsol vid den lilla vita möbelgruppen som är formgiven av Evas kompanjon, Magnus Wiström.
– Vi ville skapa möbler i samma stil som växthuset, så det kändes självklart med en nätt trädgårdsgrupp, säger Eva.
Krukor med örtkryddor står nära till hands för kvällens middag: grönsakssoppa med egenodlat från landet. Purjolök, squash, potatis och bönor ligger upplagda på bänken och väntar på att putsas.
– Jag tycker om att använda mig av det som finns i trädgården, både grönsaker och blommor. En tistel eller några vackra löv kan också bli ett fint blickfång.
Det är Evas filosofi när det gäller det mesta: Man tager vad man haver. Det handlar också om att gå tillbaka till rötterna, till det genuina hantverket så som man gjorde i Arts and Craftsrörelsen kring förra sekelskiftet då huset byggdes i nationalromantisk stil. Något man värnade mycket om redan då var att integrera trädgården med hemmet.
– Det bästa med vårt hus är ljuset och att naturens grönska syns genom de många fönstren, säger Eva. Nackdelen är att det kan bli rätt så kallt på vintern.
Från den stora hallen svänger en vitmålad trätrappa upp till övervåningen. Övervåningen rymmer en hall, två arbetsrum, ett TV-rum, badrum och sovrum. Den gröna färgskalan fortsätter även här. Till exempel är Anders arbetsrum inrett i en mildgrön färg som paret fick inspiration till när de såg Selma Lagerlöfs hem Mårbacka.
– Jag inreder gärna med sådant som känns lite roligt. Jag har en hel del skulpturer av olika djur – som en seg råtta i betong. Sedan tycker jag om att blanda ljust och mörkt så att det blir lite olika uttryck i varje rum, säger Eva.
Tomten var totalt förvildad när familjen köpte huset, bara ett hjulspår rätt in och inga stenläggningar. Arbetet med att anlägga trädgården har tagit lång tid.
– Så här i efterhand hade jag velat anlita en trädgårdsarkitekt. Man gör så många misstag, det lönar sig att tänka till från början, säger Eva och visar oss runt bland knotiga äppelträd och grönskande rabatter.
I grönsakslandet, som med inspiration från klosterträdgårdar anlagts i fyra delar med en rundel i mitten, växer jordärtskockor, sparris, bönor, purjolök, brysselkål, sallad och jordgubbar. De samsas fint med blommor som rosenskära, aster, kryddtagetes och solrosor. I fonden tronar det vita växthuset ur Evas egen tillverkning.
– Det hela började med att jag inte hittade ett växthus i trä som man hade förr i tiden. Så jag fick köpa delar av ett gammalt växthus som blev prototypen till det som står här, säger Eva och bjuder in till det mysiga uterummet där bordet står dukat och dekorerat med blommor från trädgården.
Här sitter hon och Anders med goda vänner och njuter av en härlig middag oavsett årstid. Blir det riktigt ruggigt tänder hon i kaminen som är inbyggd i betongstommen.
Men denna dag lyser solen över Storängen och det trivsamma huset med den lummiga trädgården.

Evas 5 tips för grönsakslandet:
1. Blanda perenner och ettåringar. När man inte orkar odla ettåringar är det alltid något som blommar i alla fall.
2. Fynda spillvirke på brädgården och gör dina egna växtskyltar av långa pinnar. Måla i valfri färg och skriv växtens namn med vit penna.
3. Använd rostigt armeringsjärn till växtstöd – både snyggt, återvunnet och hållbart.
4. Ett växthus förlänger säsongen avsevärt. Prova att odla till exempel aprikos, som trivs i växthus och ger fin frukt.
5. Förläng också skördeperioden genom att så asiatiska grönsaker som pak choi i augusti. Kan skördas långt in på hösten.

Den gamla grosshandlarvillan i Nacka ligger inbäddad i grönska. Genom dubbeldörrarna kommer man till Evas favoritrum: den så kallade vita salongen.

Platsbyggda bänkar och skåp ger en genuin känsla. Kaklet är av standardmodell, inköpt på ett byggvaruhus. Fläktkåpan ritade Eva själv och lät elever på Nacka gymnasium bygga den.

Kulören i hallen hittade Eva bakom ett element och målade om pärlsponten i den. Trappans blyinfattade glasfönster är typiska för nationalromantiken.

Utanför övervåningens allrum finns en balkong. Fåtölj i tyget Stensöta från Svenskt Tenn. Soffbord från Betonggruvan.

Uteplatsen vid poolen är samlingspunkt under ljumma sommarkvällar.

Vid poolkanten sitter man skönt i gammaldags rottingfåtöljer, i lagom skugga från höga lövträd och ett parasoll.

I växthuset trivs aprikoser, gurka och passionsblomma långt in på hösten. Golvet är täckt med grus.

Utanför köket står en liten möbelgrupp i design av Magnus Wiström, Sweden Green House. Den gröna karaffen hittade Eva på en resa till Venedig.

Här sköljs nyplockad sallat. Planteringsbänk från Betonggruvan. Korg från Korbo.

Eva Halfwordson framför sitt fina växthus från sin egna firma Sweden Green House. Även filten i ekologisk ull är Evas egen design.

Elvåsa gård i Dalarna

Maria Karlsson — Fri, 22 Mar 2013 14:33:13 +0000

Elvåsa gård ligger vackert inbäddad i grönskan, med utsikt över åkrarna ned mot Dalälven och med kyrkan som närmsta granne. När vi ser det pampiga huset med snickarglädje och stor entré undrar vi om vi åkt fel och hamnat på prästgården i Stora Skedvi i stället.
– Det är många som tror att det här är prästgården, berättar husets ägarinna när vi försynt knackar på och undrar om vi kommit rätt.
Inte så konstigt, eftersom huset ligger alldeles bredvid kyrkan och dessutom påminner om gamla tiders prästgårdar.
Men det är ingen präst som bor här, utan det unga paret Anna Hagström och Jonatan Tunved och deras ettåriga dotter Leija. Det här har varit deras hem sedan våren 2010, då Jonatans mamma – som driver ett gårdsmejeri i grannbyn Lunån – tipsade om att Elvåsagård var till salu.
– Hade vi vetat något om hus och renoveringar då, är det tveksamt om vi vågat slå till. Men det är tur att vi var så okunniga – annars hade vi bott kvar i Stockholm på heltid och våra barn hade inte fått växa upp här på landet.
Både Anna och Jonatan är uppvuxna på landet och det är inte konstigt att de föll pladask för det vackra huset mitt i Dalarna – trots att det inte alls såg ut som i dag när de köpte det. De 400 kvadratmeterna har renoverats bit för bit. De gamla murriga plastmattorna som täckte trägolven är borta och litervis med färg har rollats på alla väggar. Kakelugnarna som revs ut på 1950-talet har ersatts av nya. Fasaden är ommålad i sin ursprungliga kulör med gammaldags linoljefärg. Den pampiga trappan i entréhallen är upprustad och har fått tillbaka sin forna glans. De vackra rummen i fil, med 3,30 i takhöjd och ljuset strålande från två håll, är målade i ljusa nyanser.
– Det har blivit mycket skapa och måla, berättar Anna. Men vi bestämde oss från början för att inte göra allt på en gång utan ta det lite pö om pö för att orka. Det är ett jätteprojekt vi tagit på oss och även om vi har kommit långt i renoveringen finns det fortfarande mycket kvar att göra.
– Nästa stora projekt är att göra om det gamla köket på övervåningen till ett stort badrum med braskamin. Det är inget som vi har kunskap till att göra själva, så vi har börjat ta in offerter på arbetet, berättar Anna.
Ettåriga Leija kryper glatt omkring på köksgolvet och myser med de två tåliga katterna Åke och Sture. Anna och Jonatan har delat på den första tiden hemma med Leija. De jobbar båda halvtid på distans mot sina företag i Stockholm och lägenheten i Hammarby Sjöstad där de bodde tidigare fungerar nu som övernattningslägenhet.
– Det händer att vi får byta av varandra i dörren när vi ska på olika möten, berättar Anna. Men vi har fantastisk hjälp med barnpassningen när vi är i Stockholm och har Lejla med oss. Både min mamma och Leijas fastrar bor där och kan ställa upp som barnvakter om det krisar. Hittills har det fungerat hur bra som helst att bo och arbeta på olika ställen.
– Vi får det bästa av två världar, säger Jonatan. Lugnet och naturen här på gården och stadspulsen i Stockholm. Bättre kan det knappast bli. Och Stora Skedvi är en fantastisk liten by, med egen saluhall, Ica-butik, skola och till och med en inredningsbutik, Forsnäsgården. Här bor många eldsjälar som anordnar olika aktiviteter och vi har fått många nya vänner.
Den första tiden efter att Anna och Jonatan köpt huset var kaotisk. De hade utlovat en stor midsommarfest om huset blev deras och efter att köpet blivit klart i maj pendlade de mellan Stockholm och Stora Skedvi varje dag, för att få huset i någorlunda skick.
– Och vi hann i tid! Nu har det blivit tradition att vi firar midsommar här på gården med våra vänner. Det här stället är som klippt och skuret för stora fester. När Leija skulle döpas hade vi 70 gäster här. Det stora trädäcket på 100 kvadrat är perfekt för sommarfester, med utekök och badtunna och utsikt ned mot Dalälven.
Julen på Stora Skedvi är inte heller dum. Anna älskar allt som har med julen att göra, börjar pynta redan i slutet av oktober och i början av november åker julmusiken på. Själva julhelgen går i Fanny och Alexander-stil, med hela släkten samlad runt bordet i salen.
Anna och Jonatan gillar gamla möbler. Att de har en historia är viktigare än att finishen är perfekt. Det mesta i huset är fyndat på auktioner och loppisar eller ärvt av släkt och vänner. Vissa saker funkar och andra inte, men kan användas i alla fall även om det inte är vad de var tänkta till från början. Radion som står på i köket när vi är på besök har Jonatan köpt på auktion.
– Jag köpte två, i fall den ena skulle gå sönder och inte gå att använda längre …
I det stora skafferiet stod ett gammalt kylskåp som den förra ägaren hade lämnat kvar. Det fungerade inte men Anna tyckte det var för vackert för att slänga och i dag används det till förvaring av torrvaror.
– I början när vi flyttat hit så gick helgerna åt till att åka runt på olika loppisar och auktioner för att hitta saker att fylla alla de tolv rummen med. Det är ju rätt många kvadratmeter som ska möbleras, säger Anna.
– Vi kopplade på släpet, packade ned fikaväskan och campingstolarna och drog i väg. Ska man göra fynd på auktioner så måste man lära sig att vara uthållig och inte tappa sugen. Det kan gå en hel dag utan att man gör ett endaste fynd. Men när man väl fått den där saken man så gärna ville ha, kanske dessutom till ett oförskämt lågt pris, då är det värt all väntan. Det är det som är tjusningen med det hela, det blir lite av en sport.
Och så får man något som ingen annan har, ska tilläggas. I Annas och Jonatans kök står en kökssoffa som de hittat på loppis. Locket har en stor spricka, som enligt uppgift kommit till när några gubbar släpat ut soffan längs Vasaloppsspåret för att se bättre när de skulle heja fram Mora-Nisse.
– Det var i alla fall vad de berättade när vi köpte soffan och även om det skulle vara en skröna, så är det en rolig historia att berätta …
Till gården hör en stor trädgård med höga gamla lövträd, stora bärbuskar och en nyanlagd kryddträdgård.
– Jag tycker om att stoppa fingrarna i jorden, säger Anna. Det är en härlig känsla att plocka in kryddor och grönsaker från det egna landet och använda i matlagningen. Närheten till naturen är påtaglig när man bor så här, det blir en så tydlig kontrast till livet i storstan.
Här går rådjuren och betar på ängarna ner mot Dalälven och Anna och Jonatan har börjat fundera på att skaffa egna djur.
– Det skulle vara trevligt med får. Och några hästar. Och en hund. Men först på tur står ett litet syskon till Leija, säger Anna.

Annas & Jonatans renoveringstips:
1. Ha inte för bråttom. Känn in huset innan ni sätter i gång.
2. Var beredd på att det kommer att bli mer jobb än ni räknat med.
3. Med kärlek och målarfärg kommer man långt i ett gammalt hus. Riv inte ut för mycket, bevara det som är typiskt för tiden då huset byggdes.
4. Ta hjälp av proffs i stället för att försöka göra allt själva, om ni inte är väldigt rutinerade.
5. Var noga när ni väljer hantverkare. Ta in offerter och kolla referenser innan ni bestämmer er.

Radion från 60-talet som köpts på auktion fungerar perfekt. Vägglampan vid fönstret följde med huset och kistan rymmer alla kokböcker.

[/caption]

I köket på Elvåsagård står ett fint gammalt bockbord, udda pinnstolar och en rejäl kökssoffa – allt köpt på auktioner i trakten. Den vackra fasaden har fått tillbaka sin ursprungliga ljust gula färg med vita knutar och gröna snickerier. Många misstar Elvåsagård för byns prästgård.

Ett gammalt fönster har blivit en bra anslagstavla. Rullvagnen som köpts på auktion fungerar som praktisk och fin förvaring.

Smidesräcket i trappan till övervåningen ger huset ett pampigt första intryck. Bordet är ett loppisfynd och buddhastatyn fick följa med hem från en resa i Asien.

Sovrummen på övervåningen är vackert men spartanskt inredda. Mässingssängen och den fint slitna blåmålade bänken är köpta på auktion.

Kryddträdgården är nyanlagd och här växer örter, sallad och grönsaker så det knakar i pallkragarna under sommarhalvåret.

Anna och Jonatan vill att dottern Leija och hennes kommande småsyskon ska få samma fina uppväxt på landet som de själva hade.

Samlarkärlek

Maria Karlsson — Sun, 17 Feb 2013 06:24:13 +0000

Bland byggbråten på husets framsida knogar Hans Malmborg i blåställ och med kalufsen lätt vitpudrad av slipdamm. Mycket att göra! Om bara någon månad ska det stora stenhusets bottenvåning rymma ett helt nytt vandrarhem, som ett komplement till den antikhandel som Hans driver tillsammans med Ditte Clase.
Läget kunde inte vara bättre, några meter från riksväg 9 som leder turistströmmen mellan Kivik och Simrishamn på Österlen.
Nattgästerna kommer att anlända till ett hus som kan tala. Inte för att det spökar (även om husets otaliga antikviteter skulle kunna förmodas beledsagas av en och annan osalig ande), utan för att huset har något att säga – om Österlen – för den som förmår att lyssna.
Hans knäpper av sig snickarbältet och låter blicken glida längs fasaden: Spröjsade fönster i en lång rad mellan två pampiga entréer och mitt på en ”frontespis”, en kupa som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Allt är mycket proportionerligt.
– Påminner om en skånsk prästgård, konstaterar Hans.
Fast det är lärarbostaden till Mellby gamla skola.
– Det märkliga, fortsätter Hans, är att huset är uppfört 1936. Hur byggde man 1936 i till exempel Lund, som jag kommer ifrån? Jo, i funkisstil. Men den här arkitekturen är klassisk 1850-talsarkitektur. Vad säger det?
– Att de var lite efter på Österlen, inflikar Ditte, halvt på skoj, halvt på allvar.
Faktum är att Österlen, längst ner i sydöstra Skåne, länge levde sitt eget liv med fiske, sjöfart och jordbruk som de största, för att inte säga de enda, födkrokarna. Tiden stod still och traditionerna kittade folk samman. Men så hittade konstnärerna hit för de billiga husens skull. Sedan kom 08:orna för de kreativa konstnärernas, det vackra landskapets och de originella tingens skull. Stillaståendet förde nämligen också med sig ett unikt bevarande av hantverkstraditioner och långt in på 1990-talet gick det att fynda så det stod härliga till på de loppisar som traktens många idrottsföreningar anordnade.
Således en god grogrund för Brösarps antikmässa som numera lockar internationella utställare och kunder. Hans och Ditte medverkar förstås. Men med ett helt annat sortiment än de möbler som gjorde att de en gång ”ramlade in” i antikvärlden.
– Ett av våra första gemensamma köp, efter att vi träffats 1989, var ett änglaskåp, minns Hans.
Som nyförälskade tog de sig båda an grundkursen i konstvetenskap vid Lunds universitet och eftersom de råkade förfoga över en lokal med bra läge i Malmö … varför inte starta en antikhandel?
På den vägen är det. Även om antikviteterna har ändrat karaktär under årens lopp. Boendet också. Det lilla gårdshuset i Malmö byttes mot en korsvirkeslänga utanför Sjöbo. Därefter var det dags för lantliv den hårda vägen i en gammal nämndemansbostad i Frenninge. Kåken hade visserligen ett någorlunda helt tak, men så mycket mer var det inte. Blåställ på! Slitet gav lön för mödan. Så pass att en inredningstidning gjorde ett nedslag, men framför allt för att renoveringsarbetet medförde en hyfsad vinst när huset avyttrades som en följd av att Hans fått vittring på Mellby gamla skola.
Det har gått nio år nu men Hans minns hur han stod på den före detta skolgården och begrundade de osedvanligt vackra byggnaderna … nej, det är lite av en efterkonstruktion – i själva verket var det siffror som snurrade i hans huvud, när han vände sig till Ditte och sa:
– Vi köper kåken, med intäkterna från dagiset på nedervåningen går vi plus!
Ditte värjer sig lite mot Hans minne och betonar att de inte hade slagit till om det inte hade varit en både vacker och rejäl fastighet. Med ett förträffligt affärsläge.
Fem år senare sålde de av skolbyggnaden och flyttade in i den angränsande lärarbostaden, där de i dag har sitt hem på ovanvåningen i det som en gång var småskollärarinnans enkla boning. Då bara på två rum och kök, men Hans och Ditte har tagit angränsande vindsrum i besittning och på så vis fått sex rum och kök och en boyta på närmare 150 kvadratmeter. Således gott om plats för Ditte som utan tvekan definierar sig själv som samlare. Främst av små leksaksdjur. Varför vet hon inte riktigt. Hon måste bara ha, när hon hittar en spännande snidad kossa eller ett keramikfår.
De många djuren, flera hundra och samlade under 20 års tid, ryms i några glasade skåp. Det ena strategiskt placerat i hallen, så att Ditte kan kasta ett öga på dyrgriparna när hon går förbi.
Annars är det mest bruksföremål som tilltalar Ditte och Hans. Trots att få föremål i hemmet är yngre än hundra år, används det mesta till att sitta på, skriva vid, laga mat på och lagra i – inte minst att titta på! Njutningen hänger på intet vis samman med tingens reella värde. Den stora tavlan som pryder sin plats i vardagsrummet, föreställande ett hus bakom en tvättlina med kläder på tork, köpte de till exempel på loppis för en spottstyver. Motivet tilltalar. Den breda och nästintill simpla träramen likaså.
– Nya prylar är ofta allt för perfekta, säger Hans. I vårt liv vill vi bereda plats för det avskavda och defekta.
Vilket för tankarna till shabby chic. Men för Hans och Ditte kan det lika gärna vara industrilooken med dess råa och robusta material och uttryck.
– Industri livar upp, förklarar Hans, det blir lätt för mossigt om man bara kör med klassiska antikviteter.
Kombinationerna i det egna hemmet både överraskar och roar. Som när en antik trästork med knallröd näbb och lika ilsket röda långben tycks ingå i en slags symbios med en industrilampa. Eller som när en antik, snidad träfigur, håller ett litet miniatyrleksaksgevär i plast.
Genom fönstret ser vi en lastbil backa in till affärslokalen. Butiken, som sedan en tid går under namnet Mellby11, fylls på inför säsongen med antikt, och nyproducerat. Mixen är bra för affärerna.
Hans har läst en 20-poängskurs i byggnadsvård på Chalmers, förlagd till den gamla trähusstaden Eksjö. Färgsättning ingick givetvis och när Hans och Ditte målade om småskollärarfrökens lägenhet, valde de en varmgrå naturfärg på väggarna. En lugn färg som låter de omgivande tingen tala. För att ge väggytan lite eget liv, målade de fält, åstadkomna genom smala linjer i en avvikande färg. Idén var gemensam, men det var Ditte som stod för utförandet.
– Trots att jag inte kan hålla i en pensel utan att få färg över hela mig, säger Ditte som hellre klär om möbler.
Arbetar gör de för jämnan. I alla fall om man får tro barnen Isak och Hermine.
– Men vi försöker ta oss tid till långa promenader, säger Hans. Trakten är full av fantastiska vandringsleder. Stenshuvud är helt makalöst!
Chansen är förstås stor att de stöter på Ulf Lundell, Klas Östergren, Göran Söllscher eller Björn Ranelid, som alla bor och verkar i närheten. De gamla näringarna jordbruk och fiske har fått konkurrens. Att tänka och skriva, att musicera och måla, är numera att betrakta som basnäringar på Österlen.
Hans och Ditte drar sitt strå till stacken genom att sälja antikt. Möblerna förmedlar den historia vi alla blir lite rikare av att känna till.

Hans och Dittes resa i antikbranschen
När Hans Malmborg och Ditte Clase gav sig in i branschen 1989 var avlutad allmoge grejen. Riktigt fina grejer var hur dyra som helst. Gul björk, särskilt rysk björk, var också oerhört hett då.
Sedan väcktes intresset för originalmålat. Rokokon och den ”gustavianska vågen”, med dess linnekulörer, stod för dörren. Steget var sedan inte långt till shabby chic, ju slitnare desto bättre.
Retromöblerna, helst i klassisk design, får däremot gärna vara i toppskick.
Men i och med industrilooken har det nötta och avskavda fått en renässans.
Att skilja på antikt och vintage är inte alltid så lätt. Det är bara tullen som håller sig till den gamla regeln att antikviteter är äldre än hundra år, berättar Hans, som tycker att den absolut största skillnaden mot förr är att dagens grejer köps och säljs via internet.

Hans och Dittes resa i antikbranschen När Hans Malmborg och Ditte Clase gav sig in i branschen 1989 var avlutad allmoge grejen. Riktigt fina grejer var hur dyra som helst. Gul björk, särskilt rysk björk, var också oerhört hett då. Sedan väcktes intresset för originalmålat. Rokokon och den ”gustavianska vågen”, med dess linnekulörer, stod för dörren. Steget var sedan inte långt till shabby chic, ju slitnare desto bättre. Retromöblerna, helst i klassisk design, får däremot gärna vara i toppskick. Men i och med industrilooken har det nötta och avskavda fått en renässans. Att skilja på antikt och vintage är inte alltid så lätt. Det är bara tullen som håller sig till den gamla regeln att antikviteter är äldre än hundra år, berättar Hans, som tycker att den absolut största skillnaden mot förr är att dagens grejer köps och säljs via internet.

Längst bort i arbetsrummet ståtar en berest stork som inhandlats i Vadstena men ursprungligen stått i en lanthandel i skånska Höör. Förgrundens vardagsrum präglas av det höga, antika arkivskåpet med Dittes antika leksaks- och prylsamling. Franskt vinprovarbord och äkta antika franska Tolixstolar bildar en skön kontrast.

Favoritplats. Framför Morsø-kaminen trivs katten Morris på sin engelska stol på mjuka plädar.

Ett roligt blickfång är de antika leksaksdjuren som är Dittes absoluta favoritsamlarobjekt.

PARET Ditte Clase och Hans Malmborg har återställt den gamla lärarbostaden på Österlen.

Den privata delen av trädgården rymmer bland annat en fransk urna som är omgärdad av buxbom.

PARET Ditte Clase och Hans Malmborg har återställt den gamla lärarbostaden på Österlen.

Släkthuset blev vårt drömhem

Maria Karlsson — Tue, 22 Jan 2013 10:37:34 +0000

Snön ligger kritvit i meterhöga drivor kring det gråmålade huset och solen strålar från en molnfri himmel. Trots att det är aningen för tidigt för vår så här långt norrut i landet droppar det trivsamt från taken och torra grusfläckar börjar redan skymta på gårdsplanen när vi besöker familjen Gustafsson. Här, inte långt från stadens centrum, bor Mari, Markus, dottern Siri och deras stora Rhodesian ridgeback Hemi i huset som byggdes av en stenhuggare på 1930-talet.
Här har familjen skapat sitt drömhem. Den rustika charmen som eftersträvats vid samtliga renoveringar är tydlig. Verandan vid entrén är väl tilltagen och där under taket är det möblerat med en inbjudande gammaldags kökssoffa fylld med mjuka får- och renfällar. På det charmigt slitna träbordet som Markus farfar snickrat skapar renhorn, granris och ljuslyktor ett effektfullt stilleben. Stilleben är för övrigt något som Mari jobbat mycket med i hela inredningen och vart man än vänder blicken i det 130 kvadratmeter stora huset finner man något vackert arrangemang som fångar uppmärksamheten.
Väggar, tak och golv går i vit-grå-beigea toner och det skapar en lugn och behaglig känsla. I hallen är väggarna klädda med pärlspont och förvaringen döljs bakom vita draperier.
– Vi tog över det här stället för åtta år sedan, innan vi hade barn, och renoverade i ett halvår innan vi flyttade in. Min farfar bodde i huset med sin familj i mitten av 1900-talet så min pappa är född i här. När familjen blev för trångbodd byggde de huset intill vårt och flyttade dit. I vuxen ålder köpte pappa tillbaka huset och vi köpte det sedan av honom. Det känns fint att få fortsätta släkthistorien i huset, säger Mari.
Renoveringarna har varit omfattande men de har gjorts med varsam hand.
– Vi ville bevara den gammaldags känslan och hålla fast vid ursprungliga detaljer som till exempel snedsågad råplan i köket. Vi valde därför tvåglas korspostfönster i gammal stil och satte in vackra pardörrar på två platser som också passar in i helheten, säger Mari.
När renoveringen var klar bodde paret i huset en sommar innan Markus började studera i Umeå. Siri var nyfödd och Mari var föräldraledig så huset hyrdes ut en period och de flyttade gemensamt till Umeå. När studierna var slutförda efter ett år och familjen återvände till Piteå kändes huset för litet. En utbyggnad var nödvändig och den skedde i två väderstreck.
– Bygget omfattades av en vinkel som rymmer verandan, den luftiga hallen, ett nytt badrum samt Siris rum på övervåningen. I köket lät vi bygga ett burspråk med mycket fönster, pardörrar mot trädgården och plats för ett stort köksbord.
– Vi var noga med att utbyggnaderna skulle kännas naturliga för huset så därför såg vi till att de inte blev för stora. Det nya badrummet inredde vi i gammal stil.
Det luftiga burspråket i köket fullkomligt badar i ljus denna tidiga vårdag. Mari berättar med kärlek om huset samtidigt som hon dukar fram en sen lunch. Dottern Siri som just kommit hem från förskolan, där skidåkning stått på schemat i dag, skiner upp när en ljuvlig äppelpaj ställs på bordet. Ljuset, den kaneldoftande pajen och den lena vaniljsåsen skapar tillsammans en känsla av sommar trots att det ännu är långt dit.
– Köket har blivit en av flera favoritplatser. Ljuset här är underbart och det är alltid här, kring det stora bordet, vi hamnar när vi har fest! En del av det ursprungliga kökets inredning har vi renoverat och bevarat, medan andra delar är helt nya.
Markus, som är kock, och Mari är båda roade av matlagning och valde bland annat att installera en stor gasspis i samband med utbyggnaden.
– Gasspisen är mycket roligare än en vanlig spis att laga mat på, säger Mari och ler.
Mari älskar att pyssla hemma och har ett stort inredningsintresse. Detaljbilder, bloggar och tidningar är sådant som inspirerar. Saker i naturen tillsammans med vackra textilier, mönster och former är annat som Mari tar till sig när hemmet inreds. Hon besöker gärna loppisar, återanvänder i möjligaste mån och är noga med att välja det som känns rätt i hjärtat, även om det ibland tar tid.
– Det vi väljer och det som vi tycker är vackert bildar harmoni med det andra. Det mesta av vår inredning har minnen från familjernas barndomshem.
Ett tydligt och lyckat resultat av intresset för återanvändning finns en trappa upp i det stora sovrummet. Vid renoveringen togs de gamla fönstren till vara och en del av dem sattes in som skjutdörrar på skenor längs rummets kattvind. Utrymmet fungerar nu perfekt som en enkel och rymlig garderob. De flagnade fönstren tillsammans med industrilampor och den barskrapade murstocken, i tegel och cement, gör att det annars ganska romantiska ljusa rummet får en oborstad känsla. Det är också så Mari vill beskriva tanken bakom inredningen.
– Enkelt, ljust och luftigt med gamla detaljer och lite rufft industriellt emellanåt.
Det mesta är färdigt nu och till sommaren är det dags att börja skapa grunderna till en mysig trädgård med altaner och planteringar som passar ihop med huset i övrigt.
– Vi behöver fräscha upp uthuset också, men annars är alla stora projekt färdiga och det som återstår är sådant som känns ganska överkomligt. Totalt har vi renoverat i ungefär ett år, men med hus blir man aldrig klar. Det är en del av charmen.

Maris bästa inredningstips:
1. Strunta i inredning ibland, se förbi ett tag. Efter en tid ser du allt med nya ögon och det blir roligt igen.
2. Tänd rökelse och några ljus, då känns hemmet harmoniskt och trivsamt.
3. Satsa på bra grundmaterial. Ett såpaskurat golv är sammetslent för bara fotsulor.
4. Skapa ett hem där du kan vara dig själv och känna dig bekväm.

Det ljusa matrummet har en skön mix av gammalt och nytt.

Loppisfynd blandas med ärvda saker och inredningen är praktiskt utformad för att passa en barnfamilj med hund. Hemi, som är en Rhodesian ridgeback, trivs bland kuddarna i soffan. Filtarna är lätta att tvätta och byta ut efter behov.

Det eldas flitigt i braskaminen under större delen av året. Elden ger en behaglig värme och bidrar till den hemtrevliga och mysiga stäm- ningen i vardagsrummet.

Mari ägnar sig åt yoga och har i sovrummet arrangerat ett litet altare för lugn och eftertanke. Arrangemanget får byta skepnad med jämna mellanrum liksom övriga stilleben i hemmet.

Så småningom ska huset omges av fler uteplatser och en prunkande trädgård med fruktträd, rosor och pioner.

Emaljerat badkar med silvertassar och en grupp silverljusstakar skapar harmoni tillsammans.

Timmerstugan blev vårt drömhus

Maria Karlsson — Thu, 27 Dec 2012 08:59:11 +0000

Sett utifrån är utsikten det mest anslående med Tobias Dahls och Emma Netterbergs hus. Högt uppe på Tällbergs sluttningar ligger det med en utsikt över Siljan och dalaskogarna som tar andan ur en. Men väl innanför dörren får de storslagna vyerna utanför fönstren hård konkurrens. Det här är ett hem som inte liknar något annat. En blandning av modern design, gammal allmoge och orientaliska influenser som är lika överraskande som självklar. Och trivsam. Det här är ett hus man genast känner att man vill stanna i.
– Egentligen byggde vi huset för att sälja. Men när det väl var färdigt bestämde vi oss för att bo kvar. Vi trivs för bra för att flytta, berättar Tobias medan han bjuder på kaffe vid det gamla bockbordet i köket.
I dag är det fem år sedan första tankefröet till huset såddes. Då var Tobias singel och hade nyss flyttat hem till Dalarna igen, efter över tio år i Stockholm och stora världen. Han köpte en liten enkel-stuga, uppförd på 1950-talet av timmer från ett 1800-talshus i Hälsingland.
– Det fanns el men inte rinnande vatten. Jag eldade i öppna spisen och hade väl någon romantisk idé om den ensamme mannen som reder sig själv.
Tobias trivdes i sin stuga, med kök och kammare i ett, plus ett litet sovrum. Men snart föddes tanken på att göra något mer av stugan. Något nytt och annorlunda. Tobias är murare och full av idéer om vad man skulle kunna göra med puts och betong. Och hans kompis Lars Haglund är arkitekt. En fruktbar kombination, skulle det visa sig.
– Vi tänkte och funderade och kom fram till att det nya huset skulle utgå från det gamla. En stor tillbyggnad, helt enkelt, i två plan. Och hela huset skulle präglas av mötet mellan det gamla och det nya.
Timmerstockarna i väggen mot köket – en gång utsidan på
gaveln på den lilla stugan – som lyser mörka mot stora rummets vita väggar, stora fönster och grå betonggolv är ett exempel på ett sådant möte. Husets alla dörrar, som en gång suttit på gamla hus och uthus från trakten, ett annat.
I dag har ursprungshusets 40 kvadratmetrar fått sällskap av
ytterligare 200. Ljus och luft och oväntade lösningar är det genomgående intrycket.
– Utanpå ser huset ut nästan precis som på den ursprungliga ritningen. Men inuti har vi ändrat massor under resans gång. Det dök hela tiden upp saker som vi insåg kunde bli ännu bättre, berättar Tobias.
Ett par år efter att bygget tagit fart träffade Tobias Emma på en midsommarfest i Tällberg. En stockholmstjej med konstnärsutbildning och ett förflutet inom så kallad homestagning. Tillsammans med sin syster var hon en av de första i Sverige som gjorde visningsinredningar i samarbete med mäklare och hon har också arbetat med scenografi inom film och teater.
Emma flyttade in och snart upptäckte hon och Tobias att de hade väldigt lika syn på arkitektur och inredning.
– Min idé har alltid varit att saker ska få vara sig själva. Att bara använda rena material som trä, betong, puts, sten och så vidare. Emma visade sig vara helt inne på samma linje och hon bidrog med saker som jag missat. Till exempel att vi inte skulle ha några lister, för att göra det avskalade ännu mer avskalat.
Tobias och Emma har gjort mycket själva. Emma har målat, både stora ytor och dekorationsmålningar, och Tobias har murat. Men de har också tagit hjälp av hantverkare, som mer än en gång kliat sig i huvudet och undrat om det verkligen ska vara så här.
– Vi fick kämpa för betongen. ”Det kommer att se ut som ett garage”, sa hantverkarna men vi stod på oss. Och när betongen blivit behandlad och våtslipad med diamantslip blev de tysta, berättar Emma.
I köket, som ligger i den del av huset som är den ursprungliga stugan, är bänkarna av betong och spiskåpan i omålad puts. Mot de släta vita Ikea-luckorna, det gamla brädgolvet som varsamt slipats för hand och allmogemöblerna som Tobias fick köpa för en spottstyver tillsammans med stugan, blir effekten oväntat självklar och harmonisk.
En trappa ner ligger husets kanske allra mest spektakulära rum: Badrummet. Som ett orientaliskt hamam i putsad betong, med vackert mönstrat marockanskt kakel på golvet och badkaret ett trappsteg ovanför resten av badrummet, ligger det lite halvt gömt under trappan.
– Först hade jag tänkt ha badrummet helt öppet med resten av rummet, men det funkade inte. Då gjorde jag en lucka i väggen i stället, så att man kan ligga i badkaret och titta ut över Siljan, säger Tobias.
Dörrarna som man kan stänga framför badrumsluckan har en gång suttit på en hölada på Tobias föräldrars gård, Spännargården som är Tällbergs näst äldsta gård och där Tobias är född och uppvuxen. I uthusen hittade han också det gamla sliphjulet i trä, som blivit soffbord.
Här uppe i Siljansbygden, där byarna ligger tätt och det vimlar av gårdar med välfyllda uthus, tar man lätt allt det gamla för givet. Men för Emma, som kom från Stockholm, kändes det som Skansen i början.
– Jag hade länge velat flytta ut på landet, men då hade jag tänkt mig något ännu mer ensligt ute i skogen. Men nu tycker jag det är skönt att bo i en by. Tällberg är speciellt, här bor en del stockholmare och det finns flera hotell och restauranger. Man kan faktiskt gå en riktig barrunda om man vill.
Ännu är huset inte helt klart, det får fortsätta växa fram sakta, sakta. Näst på tur står en öppen spis i stora rummet – murstocken är redan klar. Sedan återstår att bestämma vad de ska göra med de stora ytorna, framför allt i nedervåningen. Galleri är en idé, konstkurser en annan.
– Om vi från början varit inne på att bygga till oss själva hade det nog blivit lite annorlunda. Mindre till ytan och mer funktionellt, men med fler galna infall. Jag tror att sådana här projekt kommer att bli vanligare i framtiden. Människor vill ha unika, genuina hus som kräver varsamhet och gott om tid, avslutar Tobias.

5 tips för en genuin inredning:
1. Undvik plast och konstgjorda material så långt det bara går. Kompromissa inte utan använd bara rena material som trä, sten och betong.
2. Måla med linoljefärg, eller andra naturliga färger som inte innehåller plast, och riktiga pigment. Det ger en helt annan lyster än moderna färger.
3. Måla inte putsade ytor vita – putsen är vacker som den är.
4. Tänk miljövänligt i både stort och smått. Till exempel genom att skippa dyra ytskikt, typ golvklinker, och i stället polera betonggolvet. Och genom att köpa köks- och städredskap i material som trä och lin.
5. Stå på dig mot folks åsikter. Lita på dig själv och dina idéer oavsett vad alla andra säger.

De stora fönstren vetter mot Siljan och ljuset flödar in. I taket ligger golvbräder medan golvet är i betong. Sofforna är sängar som klätts med secondhandtyg och soffbordet är ett gammalt sliphjul. Kuddar från Ikea.

I köket samsas rå betong och gamla trämöbler från Dalarna i en trivsam och fullkomligt självklar mix.

Det tog lång tid innan trappan fick sin slutgiltiga form. Genom luckan i väggen syns badrummet.

Från badkaret kan man ligga och titta bort genom fönster med flera hundra år gamla träluckor.

Badrummet är inspirerat av arabiska hamam, med generösa ytor, nakna material och vackert marockanskt kakel på golvet.

Tobias har murat spisdelen, som rymmer vedspis, vedförvaring, keramikhäll och på andra sidan en modern ugn. Golvet är original, men omslipat och omlagt.

Emma och Tobias sprudlar av idéer om vad man kan göra med huset.

Väggen mellan köket och stora rummet utgörs av ytterväggen till den ursprungliga stugan. Här hänger gitarrsamlingen.

Två Nusnäshästar av äldre modell tittar ut genom köksfönstret.

Stämningsfullt sekelskifte

Maria Karlsson — Thu, 29 Nov 2012 04:50:54 +0000

I det putsade sekelskifteshuset med vackra korsfönster råder det julstämning. Elden sprakar i de gamla kakelugnarna som sträcker sig ända till det höga taket tre meter upp. Det värmer skönt och knastret från elden bidrar till stämningen. I alla rum är ljus tända och huset doftar hyacinter och granris. Det är Ola, Pernilla och barnen Teodor, Cornelia och Vincent Norberg som bor här i idylliska Gamla Enskede, i södra Stockholm.
– Jag tycker mycket om tiden fram till julafton, säger Pernilla. Jag vill njuta av julen tidigt och börjar julpynta redan till första advent. Julgranen tar vi in till lucia. Jag tycker att granen är vackrast som den är och brukar låta den vara helt opyntad i några dagar. Därefter får den enkla glaskulor och stearinljus i gammaldags hållare.
Det vackra ljusa huset med sitt stora kök i grågrön nyans, med serveringsgång i nytappning och skåp upp till tak, andas klassiskt sekelskifte. Köket har tre fönster och franska glasdörrar ut mot trädgården, vilket gör att rummet badar i ljus, såväl sommar som vinter.
Pernilla är i full färd med att förbereda pepparkaksbaket. Kakmått och kavlar plockas fram. Det doftar kardemumma, kanel och kryddnejlikor. Cornelia står beredd vid bakbordet när Ola kommer in och försöker övertyga henne om att det bara är pappor som får smaka på degen. Cornelia protesterar. Det här är en familj som aldrig har långt till skratt.
– Vi gillar att göra saker, som att baka pepparkakor, tillsammans, säger Ola. Det har blivit viktigt med traditioner sedan vi fick barn och vi anstränger oss för att det ska bli riktigt mysigt. Innan vi hade barn brukade vi åka utomlands över julen. Men nu vill vi ju att de ska få växa upp med samma jultraditioner vi själva hade som barn.
Huset är inrett i klassiskt svart och vitt med inslag av naturfärger. Rummen är sparsamt dekorerade, men varma och ombonade, med kottar, smågranar och stora fång hyacinter. En och annan röd detalj finns, som äpplen och gamla bolstervar. Traditionella tomtar finns däremot inte som inslag i familjens hem, annat än själva jultomten på julafton. Det närmaste man kan komma i färg är en vacker krubba som barnens mormor har köpt på Malta och som alltid kommer fram vid jul, till barnens stora förtjusning. Den får de gärna leka med.
– Kvällen före julafton hänger vi upp julstrumpor till barnen invid kakelugnen, öppnar kakelugnsluckan på glänt så att tomten ska kunna komma in och ställer fram mjölk och pepparkakor ifall han är hungrig efter sin långa resa, säger Pernilla. Det är en härlig tradition som barnen verkligen uppskattar. Det första de gör på julaftons morgon är att kontrollera att tomten har druckit ur mjölken och ätit sina kakor. Vilket han ju alltid har.
Paret kallar huset kärleksfullt för Villa Någorlunda, på grund av det bedrövliga skick det var i när de flyttade in. De hade länge letat efter ett hus i området och hade inget emot ett renoveringsobjekt. Gamla Enskede stod högst på önskelistan. 2004, när de tittade på hus, var budgivningarna i Stockholm hysteriska och det var inte ovanligt att ett hus blev upp till en miljon dyrare innan en budgivning var över.
Det här huset hade de inte ens tänkt titta på, eftersom det såg så fint ut i prospektet och utgångspriset redan låg nära deras övre gräns.
– En mäklare från en budgivning vi förlorat rådde oss att åka och titta på huset i alla fall. En halvtimme innan den sista visningen stängde sladdade vi in. Det visade sig att bilderna i prospektet var lite förskönande, i själva verket var huset i ett bedrövligt skick säger Pernilla. Kakelugnarna var faktiskt en av få detaljer i huset som var original. Det mesta var utbytt på 1970-talet och huset var täckt med heltäckningsmattor, spånskivor och orange medaljongtapeter. Taket läckte och i källaren stod en oberoende besiktningsman och intygade att sprickorna i källargolvet inte alls betydde att huset skulle rasa vilken sekund som helst, berättar Pernilla och Ola.
– Det låter ju helt galet, och det var det! Vi var faktiskt de enda som lämnade ett bud på huset och vi fick till och med köpa det under utgångspriset, något som aldrig hände på den heta bostadsmarknaden som rådde då. Vi sålde vårt fint renoverade lilla rosa hus i Solhem och flyttade in med vårt första barn, som då var två år. Familj och vänner trodde nog att vi förlorat förståndet lite.
Pernilla och Ola kunde egentligen inget om byggnadsvård när de köpte huset men de älskade stilen från sekelskiftet 1900 och trodde verkligen att det fanns ett genuinare sätt att renovera på. Ett sätt bortom byggvaruhusen, plastfärgerna och standardlösningarna.
De började med att plocka ned det korrugerade plåttaket som läckte och i stället kom ett återvunnet enkupigt lertegeltak på plats, eftersom huset hade tegeltak på originalritningarna. De uttjänta, charmlösa 1970-talsfönstren byttes mot nytillverkade fönster enligt originalritningarna. Linoljemålade med fasta spröjsar och kulturglas. Den gamla plastfärgen på fasaden togs bort och delar av den förstörda putsen knackades ner. Ny fasad av traditionellt kalkbruk lades på för hand och resultatet är vackert och levande.
Invändigt har Pernilla och Ola lagat de gamla putsade taken och lager av heltäckningsmattor, plastgolv och spånskivor har skalats av. Dörrar, golv, kök, fönsterfoder, golvsocklar, strömbrytare och trappräcken har bytts ut och ersatts med begagnat eller nytillverkat i gammal stil från byggnadsvårdsbutiker. Långsamt har 1970-talet förvandlats tillbaka till sekelskifte. Allt är målat med linoljefärg och huset känns nu ljust och rymligt.
– Vi har gjort i stort sett all renovering själva, förutom vissa stora yttre renoveringar som takbyte och ny puts på fasaden, säger Pernilla. Vi var dock dagligen inblandade i alla beslut och inköp av material eftersom vi ville ha arbetet utfört med traditionella material och metoder. Det blev en diskussion steg för steg med duktiga hantverkare.
Renoveringen av huset har hittills tagit åtta år.
– Men det är en livsstil och en hobby, och man måste tycka att det är världens roligaste jobb, annars fungerar det inte, säger Ola. Det är vårt gemensamma projekt och vi brinner för det vi gör. Vissa spelar golf, andra renoverar hus!
Det råder inget tvivel om att paret gillar den kreativa processen och det faktum att de skapar något bestående.
– Det är lite som att måla en tavla i skala 1:1. Dessutom älskar vi att bo här. Den lugna småstadsmiljön med kyrkan och skolan ”mitt i byn” och närheten till centrala Stockholm. Vi har det bästa av två världar.
Pernillas & Olas restaureringstips:
1. Om du rustar upp ett gammalt hus från förra sekelskiftet: våga måla med linoljefärg som förr. Färgen är naturlig, dryg, prisvärd och har fantastisk lyster. Den kritar dessutom i stället för att flaga – vilket betyder att du aldrig behöver skrapa utan bara stryka på ett nytt lager färg.
2.Ta tid på er! Oftast hittar man både vackrare och billigare material om man letar lite i stället för att handla på stora byggvaruhus. Runt om i Sverige finns många företagare som brinner för att tillverka byggmaterial efter gamla svenska traditioner.
3.Lär dig mer om gamla byggmetoder och besök gamla miljöer och byggnadsvårdsbutiker. Skansen är en skattkammare! Det gamla sättet att bygga hus var vackert, bestående och bra för människan och miljön.
4.Respektera ditt sekelskifteshus och renovera det varsamt! Du har bara huset ”till låns” i några år, det har funnits i hundra år innan du ägde det och kommer kanske att finnas i flera hundra år efter. Det ger perspektiv.

När Pernilla och Cornelia ska baka kommer det lilla antika slagbordet fram. Köket är från Ikea och Pernilla har målat luckorna med ljusgrå linoljefärg. Stjärnor i fönstret, Länna möbler.

Den enkelt pyntade granen är synlig från nästan alla rum på bottenvåningen. Den sprakande kakelugnen är en av de få saker som var i original när familjen köpte huset. Takkronan är fyndad på auktion.

Granris i en korg från Senegal doftar gott i hallen. Lampa, Tine K Home. Korgar, Afroart. Ljuslyktor, Tine K Home. Metallykta, Indiska.

Femåriga Cornelia älskar att leka med den vackra julkrubban köpt på Malta. Det lilla bordet är ett auktionsfynd.

Det svarta skåpet från Kina är ett Blocketfynd som fått en enkel julpyntning med lärk och tallris. Lampa, Mio. Korgar, Granit.

En julklapp på julaftons morgon är tradition. Vitt omslagspapper blir effektfullt tillsammans med naturfärgat snöre och en enkvist. De fina gamla filtarna är hemvävda.

Hyacinter och tallris i rymliga glasvaser sprider väldoft i vardagsrummet. En bra idé att ta efter är det stora skåpet, ett hemmabygge sammansatt av en skänk köpt i antikaffär och ett ärvt vitrinskåp. På golvet är den naturfärgade mattan från Ikea en skön bas för den i övrigt svartvita inredningen.

Matsalen är målad med linoljefärg, precis som resten av huset. Här firar familjen en ljus jul, med vita linnedukar på det ärvda matbordet. Taklampa, Tine K Home. Stolar, Mio.

Vita pärlspontsväggar ger en mjuk känsla åt familjen Norbergs hall och trappa. Fårfäll, Norrfrid Design.

Familjen Norberg lät knacka ner plastfärgen från 1970-talet från fasaden och mura traditionellt kalkbruk för hand.

Stämning i skolhuset

Maria Karlsson — Thu, 01 Nov 2012 13:35:56 +0000

ATT FLYTTA HEM till Dalarna fanns inte på kartan för Ylva Skarp för en si sådär tio år sedan. Hon hade pluggat och arbetat i London och bodde nu med man och två små barn i Bromma utanför Stockholm, i full färd med att etablera sig som formgivare och kalligraf.
– Men efter några år blev egnahemshuset på 70 kvadratmeter för litet för oss fyra. Vi började längta ut till landet och naturen, säger Ylva.
När så den gamla skolan i Hjortnäs utanför Leksand blev till salu 2003 kändes hembygden i Dalarna ganska lockande igen för Ylva, maken Daniel och barnen Hugo och Vega, som nu är 13 respektive 10 år. Här lever de lantliv med katterna Siri och Karla, fyra hönor och en tupp som gal trivsamt från hönsgården. Och efter flytten till landet har karriären tagit fart på allvar med egen ateljé och butik.
– Det var läget som var det viktigaste för oss när vi slog till, säger Ylva, och visar runt oss i det sparsamt juldekorerade huset, där en brasa brinner i den gamla nyuppsatta kakelugnen och mängder av stearinljus skapar stämning i rummen.
Med bra läge menar hon inte bara den fantastiska sjöutsikten över Siljan, utan även det strategiskt viktiga läget vid den natursköna vägen mellan Leksand och Tällberg. Här passerar massor av turister och ortsbor varje dag vilket är perfekt om man som Ylva har butik hemma på gården.
Julen börjar tidigt för Ylva som har en liten julkollektion med kort, etiketter, presentpapper och julgranshängen i plexiglas, allt dekorerat med Ylvas vackra bokstavskonst.
– Det gäller att få ut sakerna i tid till återförsäljare och att ta hand om julbeställningar från webbshoppen, säger Ylva, och följer oss ut till ateljén och butiken.
Hjortnäsgården var inte obekant för Ylva när hon flyttade hit. Själv uppvuxen i Leksand hade hon besökt gårdens dåvarande Tennfigursmuseum flera gånger med sina föräldrar när hon var liten. Huset byggdes som kombinerad folk- och småskola 1901, skolan var i bruk fram till 1940-talet. Men när familjen Skarp köpte gården syntes inte längre så mycket av charmen från det förra sekelskiftet.
– Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet. Alla rum var mörka och alla stora fönster ner mot Siljan var förspikade, säger Ylva.
Huset var alltså inte byggt som en bostad. Men bara takhöjden på 3,6 meter fick Ylva och Daniel att ana husets potential. Och det gamla, originella huset, med sina rustika timmerväggar och tjocka murstockar, var inte K-märkt, vilket gjorde det möjligt att modifiera byggnaden efter en barnfamiljs behov.
Ylva och Daniel drog igång en stor renovering och flyttade in med sina två små barn hos Ylvas föräldrar i Leksand. Där var de inneboende i ett halvår medan deras nya hem började ta form med nydragen el, bergvärme, nytt kök och renoverat badrum.
I dag är det endast en liten monter i hallen och någon sparad plansch som påminner om husets historia som tennfigursmuseum. De stora fönstren mot Siljan är framtagna och några väggar har rivits för att få ett generöst kök med matrum i en öppen planlösning. Den lantliga mysfaktorn höjdes ytterligare när Ylva och Daniel lät sätta in en gammal vedspis med öppen spis ovanpå vid den ursprungliga murstocken i köket.
– Här har barnen och vi grillat korv många kyliga höst- och vinterkvällar. Och det är mysigt att sitta framför brasan medan matlagningen pågår vid spisen, säger Ylva.
Den gamla skolan på 310 kvadratmeter har blivit ett ljust och rymligt hem där naturen utanför känns närvarande inne i huset. Från den trevliga entrén med vita pärlspontsväggar leds man vidare till trapphall, kök, matrum, kontor, vardagsrum, lekrum, gästrum, badrum och tvättstuga. En trappa upp når man barnens två rum, föräldrarnas sovrum, en syhörna och en toalett och en vind. Inredningen går för närvarande i lugna toner med vitt, grått och svart som bas.
– Jag tycker om att förändra och förnya hemma med färger efter årstid. Gärna genom att byta textiler, måla om någon möbel och ta in säsongens växter, säger Ylva, som numera har färg och form som levebröd. Hon är utbildad kalligraf på Roehampton Institute i London, världens enda universitetsutbildning i kalligrafi.
– Med flytten till landet förverkligades äntligen min gamla dröm om en egen ateljé där jag kunde satsa helhjärtat på min formgivning, säger Ylva.
Sedan dess har karriären tagit fart rejält både i Sverige och utomlands. Ylvas bokstavskonst pryder numera allt ifrån loggor, diplom och inbjudningar till kuddar, keramik och porslin med återförsäljare världen över. Flytten till Dalarna har också stärkt banden till hembygdens kulturarv.
– Jag samarbetar gärna med andra hantverkare i närheten, keramiker, textilformgivare och lokala tryckerier. Visst skulle mycket vara lättare om man bodde i Stockholm men att få bo så här skönt på landet väger upp allt. För mig har det blivit lite av en sport att hitta nya samarbeten här hemma, säger Ylva.
Lagom till advent börjar julen göra sig påmind i den gamla skolan. Härlig slöjd, vita fårskinn och vackert papperspynt hör till favoriterna i Hjortnäsgården i december.
– Vi dekorerar gärna med pynt från naturen som granris, kottar och kvistar. Julen är inte så tomteröd hemma hos oss, säger Ylva.
Så här års möblerar Ylva och Daniel om i vardagsrummet så att soffor och bord står på rad, vilket bjuder in till härligt umgänge.
– Det är en tradition att samla familj och vänner och mysa i advent och numera har vi ju gott om plats. Vi brukar bjuda in till pysselkvällar. Det är roligt att göra egna julkort, säger Ylva.
Sedan familjen flyttade till Hjortnäs har de firat jul hemma.
– Vi spelar spel, lägger pussel och umgås medan släkt och vänner kommer och går. När allt snurrar på med högt tempo till vardags är det viktigt att ta det lugnt under julen.
På jullovet väntar sköna dagar i någon av traktens slalombackar. Och skridskoisen på Siljan är ju bara ett stenkast bort.

Ylvas tips för adventsstämning:
1. Ta vara på vad naturen har att erbjuda. Små granar, kottar, kvistar med mera blir fina juldekorationer.
2. Gruppera dekorationer och pynt i stället för att sprida ut dem. Det ger ett lugnare intryck.
3. Frossa i levande ljus. Det skapar stämning i hela huset.

Den gamla vedspisen med öppen spis som sattes upp vid renoveringen har blivit kökets hjärta. Köksinredningen är från Marbodal. Bänkskivorna som har målats svarta matchar pallarna som Ylvas pappa Ove har gjort.

Trolsk stämning i köket där skolans fyra slöjdbord fått blanka skivor. Auktionsfyndade kyrkbänkar ger fina sittplatser. Lampor och hornlyktor, Uthuset i stan.

Skolsalen har blivit ett mysigt vardagsrum. De vackra fönstren blev fina rumsavdelare mot TV-hörnan en halv trappa upp. Mattor, kuddar och väggprydnader är Ylvas egen design.

I matrummets myshörna möts gammalt och nytt. Den sköna Duxfåtöljen stod på vinden, planschen minner om husets tid som museum. Bord, Madame Stoltz.

Kreativt kuddmys i vardagsrummet, där Ylvas stora skisspapper blev en läcker väggdekor. Borden på hjul är gjorda av lastpallar, Den gamla Triplexlampan följde med huset.

Konstnärsmaterial finns det gott om i familjen, så paketen blir omsorgsfullt inslagna.

Söta budskap i vit plexi är det senaste tillskottet bland Ylvas egna julalster.

En lockande gömma för små fina julgåvor viker Ylva av sitt eget presentpapper. De vita pappstjärnorna tillverkar Ylvas mamma Doris.

Ylva och Vega hjälps gärna åt att slå in julklappar vid matbordet som är en given plats för pyssel och skapande. Vid renoveringen av det gamla skolhuset revs några väggar för att få till det stora köket och matrummet med generösa umgängesytor.

Ylvas keramik passar bra i pärlspontsköket. Finns på ylvaskarp.se. En grankvist i en gammal flaska tillhör favoritpyntet i advent.

På linneskåpet i vardagsrummet har Ylva skrivit ”Ja men varför inte”, som är hennes favorituttryck. Ovanpå samlas Ylvas tryck med flaskor och ljus i en fin grupp.

Ytterdörren är matt svart på utsidan och högblankt svart på insidan. Lyktor lyser upp och skapar stämning.

Vi lär oss av gården

Maria Karlsson — Mon, 08 Oct 2012 09:57:51 +0000

EN VINTERDAG STOD DET PLÖTSLIGT där. Drömhuset. Eija och Mikki Kortesaari hade letat efter ett hus på landet en tid – och det var under en weekend med skidåkning kombinerat med husvisningar som de hittade den lilla gården strax utanför Sollefteå. Huset kunde inte lämna dem i fred och de funderade länge och väl på om det verkligen var möjligt att ta sitt pick och pack, fyra barn och flytta hundra mil norrut? De var rotade i Stjärnhov utanför Gnesta och de äldsta barnen var på väg in i tonåren.
Men när huset förblev osålt gjorde de en djupare efterforskning kring Sollefteå och hur en tillvaro där skulle kunna te sig. Att riva upp familjen från kompisar, skola och arbete kräver att man vet att man får en minst lika bra tillvaro någon annanstans.
I juni 2008 blev gården med fyra hektar mark deras. Familjen tycker att de har fått det bästa av två världar eftersom huset ligger i natursköna omgivningar på en sluttning bara några få kilometer från Sollefteå, som är närmaste stora ort med skolor och affärer. Gården från 1887 – som familjen inte har hittat något namn på i arkiven – har de valt att kalla Norrfrid efter den frid som flytten uppåt landet har gett dem. Boendeytan är på 340 kvadratmeter, utöver detta finns en inredd källare med bagarstuga, jordkällare i suterrängläge samt en oinredd vind. Det finns således gott om plats – mycket lämpligt eftersom familjen Kortesaari numera har utökats till sju personer. Sedan flytten har Miro, 2 år, kommit till världen.
– Det bästa med huset är ändå att det är så pass orört. Vårt förra hus kanske vi renoverade för hårt, säger Eija. Det blev fint, men lite nygammalt om man ska vara kritisk. Det här huset är gammalt på riktigt och vi är glada att det inte var sönderrenoverat när vi tog över. De flesta originaldetaljerna fanns kvar under de nyare ytskikten.
Mikki, som är byggnadsarbetare, har inga problem med att riva, bygga nytt och snickra till de detaljer som behövs eller saknas. Eija är intresserad av byggnadsvård och har alltid varit både händig och kreativ. Ingen av dem räds utmaningar.
– Det värsta som kan hända är att det blir fel, resonerar Eija, och då får man bara försöka igen. Man behöver inte gå kurser i allt, man kan lära sig det mesta på egen hand.
I Ångermanland är sommarnätterna långa och ljusa och Eija och Mikki hade aldrig ro att sova den där första sommaren för fyra år sedan. Den tillbringades med att riva masonit från spegeldörrar och golv dygnet runt.
– Men till sist fick vi kapitulera och köpa rullgardiner, skrattar Eija, så att det blev någon sömn överhuvudtaget.
Paret har målat om huset på utsidan – ett digert arbete. De valde att göra en hussida per sommar. Inomhus har paret hittills frigjort alla golv från plastmattor. Fram i dagen kom vackra trägolv, både målade och omålade.
– I salen tror jag att det har funnits takmålningar från början. Jag drömmer om att måla nya så att rummet tar tillbaka sin status som det forna finrummet, säger Eija.
Familjens melodi är att inte hasta sig igenom någon renovering, utan att låta processen ta tid. Besluten får mogna fram för att på så vis bli genomtänkta och ske på husets villkor. Det är en styrka, att ha modet och orken att vänta tills rätt lösning dyker upp.
–Jag har länge haft ett intresse för gamla möbler och prylar. Redan som 13-åring började jag köpa färg för veckopengen för att inreda mitt flickrum. Jag gillar att blanda olika stilepoker med varandra, det skapar spänning i inredningen, säger Eija.
Arbetet med renoveringen inomhus fortsätter nu med att förvandla ett stort gavelrum till badrum. Den gamla elen i huset måste också bytas ut, men de gamla strömbrytarna ska behållas. All målning, såväl inne som ute, sker med linoljefärg som Eija bryter i egna kulörer.
Även köket kommer att rustas upp så småningom. Redan i dag är det ett stort och ljust rum med ljusinsläpp från två håll. Eija drömmer om platsbyggda underskåp efter en modell hon har hittat på en bänk i källaren. Det gammaldags skafferiet ska förstås behållas. De frilagda timmerväggarna kommer också att få vara kvar.
– Vi funderar mycket innan vi sätter i gång, säger Mikki, men när vi väl har börjat så kör vi bara på!
Eija har ett starkt kretsloppstänkande. Hon vill använda sig av gårdens resurser och göra så mycket som möjligt av dem. Hon tar gärna det som redan finns och frågar sig vad hon kan göra med det, i stället för att rusa iväg och köpa nytt. Tankesättet appliceras på det mesta – från att låta hönsen äta upp hushållsresterna och ge familjen härliga frukostägg till att använda gödslet från komposten i grönsakslanden. Och att ta tillvara gamla möbler och skrot som stått magasinerade i uthusen för att låta det komma till användning inomhus igen.
Hönsen är av lantraserna Hedemora och Blomme och blandningar däremellan. På gården finns också en liten flock Klövsjöfår. Till nästa vår vill Eija gärna ha grisar, som kan böka upp jorden så att sly och ogräs försvinner. Planen är att få i gång odlingen ännu mer till nästa säsong och anlägga fler trädgårdsland.
Snart kommer frostnätterna och en välbehövlig paus efter sommarens målning. Det är viktigt med lugnare perioder.
– Vi behöver inte stressa. Det här gedigna huset har stått i över hundra år och lär stå i ytterligare hundra år utan problem, säger Mikki.

Eijas bästa tips:
1. Bo in dig i huset innan stora renoveringar sparkas i gång. Det som såg ut som hinder från början kan till senare vändas till möjligheter.
2. Sträva inte efter en perfekt yta, låt patina och skavanker synas. Det ger charm och atmosfär i ett gammalt hus.
3. Låt upprustningen ta tid så att besluten får mogna fram. Under tiden hinner du läsa på om byggnadsvård och renovering.
4. Använd dig av traditionella renoveringsmetoder så långt som möjligt om du har ett gammalt hus. Återanvänd originaldelar eller köp begagnade.
5. Inred med möbler och saker från flera tidsepoker. Stilkrockar skapar hemtrevnad och liv i ett hem.

Köket har inte renoverats, bara rensats på mindre vackra ytskikt från 1970-talet. Familjen trivs bättre med de rena timmerväggarna där robusta ting med patina skapar skön stämning. Höga fönster åt två håll gör matplatsen ljus och trivsam.

Det gamla skafferiet liksom timmerväggarna blir en utgångspunkt när köket ska renoveras.

I matsalen är höstmiddagen uppdukad på det gustavianska möblemanget som Eija köpt på Blocket och målat om. Den rustika dukningen är dekorerad med gamla rådjurshorn och egna tomater i olika mogningsfas.

Det vackra vitrinskåpet har målats grått med Eijas linoljefärg. En blåmönstrad trasmatta, soppskålar och blåvit keramik harmonierar i färg.

Den söta hallen ger en fläkt av svunna tider. Pärlspont, dörr och fönster har sina ursprungliga färger kvar. Här passar fina loppisfynd och välanvända bruksföremål som hittats i gårdens uthus.

I sovrummet varvas naturtoner med vitt och grått. Genom att fästa vajrar tvärs över rummet och hänga luftiga gardinlängder på dem skapade Eija ett romantiskt sängdraperi. Svävande stormlyktor höjer mysfaktorn ytterligare.

Minstingen Miro sover fortfarande i föräldrarnas sovrum. Här samsas möbler och prylar med skönt sliten känsla.

Hovawarten Eva ska snart få sällskap av ännu fler djur på gården. Matte Eija vill prova att ha grisar.

I växthuset frodas tomaterna, de som inte mognar innan hösten plockas gröna och läggs i köksfönstret.

På gården finns gott om plats för att odla egna grönsaker. Från fåren och hönsen får familjen kött och ägg, och gödsel som blir suverän jordförbättring.

Senja har bott in sig i Ångermanland och trivs med livet bland djur och natur.

Hönsen är av olika lantrasblandningar och brukar gå fritt på gårdsplanen. De producerar urgoda ägg.

Från gården har man storslagen utsikt över skogslandskapet. Fåren tillhör den tillgivna, utrotningshotade lantrasen Klövsjöfår.

Lisa Larson – rucklet blev vårt paradis

Maria Karlsson — Mon, 03 Sep 2012 09:01:35 +0000

Man tager första bästa gräsväg till vänster in mellan gula svajande sädesfält, sedan första tvåfiliga kaninstig genom höga buskage och där, gömd i en lund av ask, lönn och enorma körsbärsträd ligger Lisa och Gunnar Larsons älsklingsplats på jorden. Den gård han köpte till henne för 50 år sedan, bara för att hon så gärna ville.
– Min syster Titti hade flyttat till Åhus och jag tyckte det var så vackert här nere, fälten, alla horisontala linjer. Jag greps av längtan efter ett eget hus, fast vi egentligen inte hade råd. Då var detta en avfolkningsbygd. Många hus stod förfallna och övergivna längs vägarna, det var så sorgligt att se, berättar keramikern Lisa Larson och bjuder oss in i det vita stenhuset med bjälkar i taket och halvmeterdjupa fönsternischer.
En dag skulle Lisa och systern åka på en tur till Huaröd, men Gunnar ville inte följa med. Han bestämde sig i stället för att söka upp en konstnärsvän som bodde på Österlen. Han åkte till byn och ner till handlaren och frågade efter vännen. Jodå, stockholmarens hus pekades ut och Gunnar åkte dit. Vännen var hemma och tog med sig Gunnar på en promenad över ängarna och åkrarna, upp på en kulle där utsikten var magnifik över land och hav. Vännen pekade på ett hus som stack upp ur en dunge och berättade att det där nog var till salu.
– Där på kullen drabbades jag av en förälskelse. Jag kände att där skulle vi bo och jag kunde inte släppa det, berättar Gunnar.
Då var det ett ruckel, sedan länge mer eller mindre övergivet. Ladutaket hade rasat in. Sommartid hyrdes det ut till stockholmare som inte brydde sig om att hustaket läckte som ett såll. Gunnar tittade närmare på huset, fick förälskelsen från håll bekräftad och sa ja till priset på 10 000 kronor. Det visade sig dock att det var fler som var intresserade trots det usla skicket.
– En strid inleddes. Vi höjde med en tusenlapp i taget. Jag ringde och stämde av med Lisa. Hon sa: köp, köp, köp. Till slut var vi uppe i 25 000 och då var gränsen nådd och jag backade. Den andra spekulanten fick huset för 26 000 kronor, berättar Gunnar.
På kvällen satt han och konstnärsvännen och dränkte sorgen när en man kom gående över fälten. Det var ägaren till huset. Hans syster hade sagt att hon hellre ville att familjen Larson skulle ha huset, för att de var en barnfamilj. Och så blev det.
– Jag blev precis lika förälskad som Gunnar. Men folk tyckte inte att vi var kloka. Så mycket pengar för ett ruckel. Lantmätaren kom för att stycka av, stod på gården och tittade sig omkring och ner i sina papper: ”Men det står ju att det skulle vara hus här också”, berättar Lisa och skrattar.
Då var det blött, mörkt och plottrigt med flera små rum och väggar som delade av. Nu är det ljust med massor av rymd. Från den lilla hallen med körsbärstapeter är det som om huset delar sig i två. En stor sal till höger med den mäktigaste eldstad man kan tänka sig. Så hög att man kan gå in i den, bara man duckar för den mörka gamla ekbjälken i framkant.
– Ingen vet hur gammalt huset är, men vi vet att det brann 1895 och det enda som blev kvar är en yttervägg och murstocken med bakugn. Bakugnen fick vi ta bort när vi öppnade upp och gjorde rummet större. Synd på sätt och vis, men så roligt för barnen som kunde springa runt i rummet. Och spisen är ju kvar och vi eldar mycket i den, berättar Lisa.
Det stora rummet är sal, kök och matrum på en gång. På väggarna hänger målningar av Gunnar, skånska antika bruksföremål och annan konst. På en stol sitter en av Lisas katter och vaktar, slående lik en riktig.
Åt andra hållet från körsbärshallen ligger vardagsrum, TV-rum och sovrumsadelning. Golven är vita, väggarna likaså och i den här delen har man en annan känsla än i den stora salen där gångna tider gör sig påminda.
Det doftar gott i huset, av blommor och av brunnen björkved. Och av kaffe som vi bjuds på på glasverandan. Den Lisa fick av Gunnar när hon fyllde 40 år. Byggd av ren kärlek och gamla innanfönster.
– Lisa hade alltid drömt om att kunna sitta på en glasveranda och se solnedgången över havet. Så mycket hav är det ju inte, men veranda och solnedgång har hon i alla fall, säger Gunnar.
Det är här de är mest, äter frukost, lunch och middag. Och spelar schack.
– Jag är så glad att Gunnar har lärt mig schack. Det är verkligen roligt, jag skulle kunna spela hela dagarna. Och så behöver man inte spela färdigt, man kan bara sluta när man ska göra något annat och fortsätta senare, säger Lisa.
De har varit tillsammans i snart ett helt liv, Lisa och Gunnar. Hon är fyllda 80 och han 87. De möttes i Göteborg 1949. Han gick på Valands konstskola och studerade måleri och hon hade precis börjat på Högskolan för design och konsthantverk, Slöjdis som det kallades. Först hade hon tänkt bli modetecknerska, men rektorn placerade henne på keramiklinjen.
– Jag kände genast att lera var mitt material, så det var tur att jag hamnade där, berättar Lisa.
Hon slog igenom direkt efter utbildningen.
Stig Lindberg fick syn på hennes alster och knöt henne till Gustavsberg. Självklart tog hon plats tillsammans med dåtidens andra storheter som Wilhelm Kåge och Berndt Friberg. Hennes första serie Zoo gjorde succé.
De ganska råa, ruffa och lite rundnätta djuren med sina uttrycksfulla ansikten klev rakt in i människors hjärtan. Och på den vägen är det.
I Stockholm har hon sin stora ateljé. Här nere arbetar hon i lilla kiosken, som Gunnar kallar den. Det är han som har byggt den åt henne. Kiosken ligger i trädgårdens nedersta hörn, omgiven av körsbärsträd, fulla av svarta, söta bär, retligt nog högt upp i kronorna.
– Jag försöker få barnbarnen att klättra upp på taket och plocka, men de vill inte. Gunnar får inte längre, säger Lisa.
Intill ateljén ligger resterna av det som en gång var ett uthus. Ögat ser först en vacker stenmur, så plötsligt upptäcker man figurerna av lera som sitter här och där; en kvinna som springer med håret i vinden, ett ansikte, en hund, en hatt, en grubblande själ med huvudet i händerna. Överallt, glaserade och oglaserade, är de fastsatta i murens skarvar och det känns som om de alltid suttit där, som en naturlig installation.
– Det är sådant jag slängt. Gunnar började rädda dem och sätta dit dem i muren, säger Lisa.
Alla unika saker gör hon själv, knådar, formar, drejar och bränner i ugnarna i ladan. Försäljningen tar Galleri Helle Knudsen hand om. Lisa drabbas aldrig av skaparnöd, tvärtom. Det är när hon inte har tillgång till lera som det kan bli kris, intygar Gunnar.
– Jag vill leva så länge att jag hinner förverkliga alla mina idéer. Det är ju så roligt att jobba, varför skulle jag sluta?
Och Gunnar är lika aktiv. I oktober ska de båda ha en gemensam utställning i Japan. Japanerna är fullkomlig galna i Lisa Larson och hennes saker säljer som smör i Japan. I dagarna kommer en hel delegation till Skåne för att planera en ny bok om Lisa. Produktionen av hennes saker sker på Keramikverkstaden i Gustavsberg under ledning av Franco Nicolosi.
– Jag är så lycklig över Franco, som är en pärla, och över dessa japaner. Tänk när det för ett tag sedan rullade in en budbil här på gården och jag fick ett stort paket. Det var från en mycket känd japansk modeskapare, säger Lisa och visar fyra väldigt speciella klänningar av japansk haute couture i siden och med handbrodyrer.
Hennes konst talar till den japanska folksjälen. Kanske är det just det enkla formspråket, det lite ruffa uttrycket som är så speciellt för Lisa och som på samma sätt fångat svenskar i decennier. Hon arbetade på Gustavsberg i 26 år. Företaget byggde ett hus till henne och Gunnar och de fick båda specialbyggda ateljéer.
– Åh, det var många underbara år, men tiderna förändrades och på många sätt blev det som att vara livegen. Till slut tog jag mod till mig och sa upp mig. Vi hade hittat en tomt och byggde ett eget hus närmare Stockholm, säger Lisa.
– Tack vare min dotter Johanna har jag också under senare år börjat göra textil, och nu brickor, skärbrädor och underlägg. Hon är grafisk formgivare och det var när hon hade gjort en av mina kataloger som jag fick idéerna.
På ett bord i salen ligger högar med nytillverkade brickprover: Färgstarka med Lisas smala, randiga katter och lite mer diskreta i gråsvart och i ljusblått med kluriga lejonansikten. All produktion sker i Sverige. För Lisa är det jätteviktigt att på så sätt skapa arbetstillfällen här och att behålla kunnandet i Sverige.
Det lyser om henne när hon berättar om hur stolt hon är över sina barn och barnbarn, om hur lycklig hon är över alla fantastiska människor som arbetar med hennes produkter, över livet och över Gunnar som alltid är vid hennes sida.
Visst har det funnits kriser, tunga perioder, men kärleken håller i sig och växer.
– Man måste acceptera varandras egenheter. Det går inte att ändra på någon, bara på sig själv, säger Lisa.
Och känslan av kärlek är så stark att den omfamnar alla som kommer i hennes och Gunnars närhet. Den genomlyser allt: trädgården med de många rosa blommorna, Gunnars ateljé med hans stora vackra oljor, drakarna i taket, Lisas figurer och inte minst huset där i dungen på den skånska åkern.

Lisas fem Österlentips:
1. Drakamöllans Gårdshotell som ligger så underbart med fantastiska strövområden.
2. Ravlunda skjutfält är en unik naturupplevelse med fåren och havet.
3. Åk norrut till Yngsjö och Martins rökeri där man köper goda fiskar. Eller äter en enkel lunch på deras nyöppnade kafé vid Helgeåns mynning.
4. Besök modeföretaget Annamodellers butik i Degeberga. Därifrån kommer alla Lisas kläder. Det är hennes syster Titti Wrange som är den berömda designern.
5. Vitemölle havsbad som ligger så fint vid stranden och har mycket god mat.

Samlare i hela världen betalar dyra pengar för hennes alster.

Nästan all inredning är köpt på loppisar och bonnauktioner. När Lisa och Gunnar köpte huset kunde man fynda rejält. Ingen ville ha gamla prylar. Stolarna är dock köpta hos en antikhandlare.

Formen hos djur och deras ansiktsuttryck fascinerar Lisa.

Lisa och Gunnar gör som man gjorde förr, förvarar det mesta i kistor, korgar och i gamla skåp.

På glasverandan ”bor” Lisa och Gunnar. Här äter de nästan alla måltider och spelar schack. Verandan fick Lisa av Gunnar när hon fyllde 40 år.

Här skapar Lisa sina unika alster. ”Det är leran som bestämmer vad det ska bli, säger Lisa. Ibland är den trevlig och formar sig välvilligt. Ibland är den rent hopplös.”

I resterna av en gammal husgrund har Gunnar satt fast Lisas kasserade alster, sådant hon inte är nöjd med. Muren är full och har blivit ett konstverk.

De träffades när de utbildade sig, han till målare och hon till keramiker.